Forskning utförd av lärarna själva höjer undervisningens kvalitet och utvecklar yrket.
De senaste åren har attityderna till skola och utbildning ändrats. Om lösningarna tidigare mest handlade om ordning och reda, handlar de i dag mycket mer om vad forskningen säger. Det är en välkommen attitydförändring. Numera har vi såväl Skolforskningsinstitut som lektorstjänster och forskarskolor. Det är bra, men potentialen är oerhört mycket större. Fler lärare och skolledare måste få möjlighet att forska.Vi i lärarprofessionen har ett ansvar för både undervisningens kvalitet och yrkets utveckling. För att kunna ta det ansvaret behövs en tydlig infrastruktur som gör det möjligt att utvecklas i yrkesrollen. Det är vi inom professionen som vet vad som behöver utvecklas och det är forskande lärare som kan öka hela lärarkårens kunnande. Vi måste få bygga gemensam kunskap.
Det utbildningsvetenskapliga området behöver en ordentlig resursförstärkning och forskningen måste vridas till att bli mer praktiknära. Forskning som utgår ifrån professionens frågor och behov och ger stöd att utveckla undervisning, metoder och arbetssätt måste prioriteras högre. Det är hög tid att det fattas beslut som på riktigt gör det möjligt för lärare att vara producenter av forskning — inte bara konsumenter.
Sedan ett par år tillbaka genomförs en försöksverksamhet med övningsskolor runt om i landet. Lärarstudenter på sin verksamhetsförlagda utbildning (VFU) kommer till särskilda övningsskolor som har vässats i sitt arbete med att handleda studenter. Dessa skolor har potential att utvecklas mot Forsknings- och Utvecklingsskolor (FoU) eller akademiska skolor — som skulle kunna gå i bräschen när det gäller utbyte mellan skola och universitetet. Det skulle ge goda möjligheter att skapa former för praktiknära forskningsansatser, kombinationstjänster och lärares deltagande i forskningsprojekt.
Lärares möjligheter till kompetensutveckling och deltagande i forskning skulle också kunna förbättras betydligt om det skapades en regional modell för samverkan mellan lärosäten och skolverksamhet. Inom vårdens område är det självklart att landstingen är med och finansierar forskning och utveckling genom så kallade ALF-avtal. En liknande modell behövs definitivt för skolan.
Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson har ett viktigt uppdrag framför sig när forskningspolitiken ska förnyas nästa år. Hon kan göra det möjligt för lärarprofessionen att växa sig starkare, genom att rikta betydligt större forskningsresurser mot utbildningsvetenskap och skapa en infrastruktur för lärares utveckling. Det är rimligt att ge högre prioritet till det område som bygger förutsättningar för alla andra områden.
Det finns enormt mycket att vinna på att stärka kopplingen mellan utbildning och forskning. Inte minst handlar det förstås om att låta professionen leda skolan i rätt riktning mot en bättre måluppfyllelse. Det är så vi bäst förbättrar kunskapsresultaten och tar hand om skolans demokrati- och värdegrundsuppdrag.
Det skulle också innebära fler karriärvägar för lärare, högre lön och bättre möjligheter att specialisera sig i sitt läraruppdrag. Ett mer lockande yrkesval helt enkelt. Lärare ska inte vara några som andra forskar på — lärare ska själva vara drivande i utvecklingen av vår kunskapsbas.