Smedshagsskolan går mot strömmen. Skolan ligger i ett område med många lågutbildade — och lockar till sig allt fler behöriga lärare.
På skolgården i det bleka decemberljuset spelar eleverna fotboll och jagar varandra i klätterställningarna under rop och skratt. Precis som på vilken skolgård som helst.
Men Smedshagsskolan i Hässelby i västra Stockholm har rejäla utmaningar.
Skolan är en av de tio i landet med lägst andel föräldrar med eftergymnasial utbildning. 87 procent av eleverna pratar ett annat modersmål än svenska.
Hit sökte sig legitimerade och erfarna läraren Ulrika Marklund i höstas i sin jakt på ett nytt och spännande jobb.
— Jag gillar att jobba i socialt krävande områden. Det är utmanande och håller en på tå, berättar hon.
På bara några år har Smedshagsskolan vänt sitt dåliga rykte, som gjorde att både elever och lärare valde bort skolan, och blivit en magnet för välutbildade lärare.
2011 hade 69 procent av Smedshagsskolans lärare pedagogisk högskoleexamen. 2014 hade den siffran stigit till 86 procent.
En viktig förklaring till att lärarna numera väljer Smedshagsskolan är den goda stämningen, enligt rektor Lolitha Nilsson. En annan är tvålärarsystemet.
— Om man är på en tung skola är det skönt att veta att man aldrig står själv med klassen.
Tvålärarsystemet innebär att varje klass, från förskoleklass upp till årskurs nio, har uppemot 40 elever och två mentorer. Systemet finansieras av skolans extra socioekonomiska stöd.
Modellen med två lärare i varje klass var avgörande för att Ulrika Marklund sökte jobbet på Smedshagsskolan.
— Det var ett krav för mig, absolut.
Hon har tidigare jobbat i segregerade skolor med flera lärare i varje klass och är en varm anhängare av modellen.
— Det är så berikande! Det utvecklar mig som lärare; att alltid ha en lärarkollega att samplanera och bedöma och bolla sina idéer med.
Ulrika Marklund och hennes radarparskollega Susanne Sundin, som har jobbat 18 år på skolan, är inte alltid två i klassrummet. Ofta delar de upp sig för att kunna ge extra stöd till dem som behöver det och mer stimulans till dem som söker det. Som när Lärarnas tidning hälsar på en torsdag eftermiddag i början av december.
Adventsstjärnan lyser i fönstret och Susanne Sundin sitter längst fram i klassrummet och försöker få eleverna i 4A att själva förstå vad de nya orden i boken om Månjättarna betyder. Gissningarna haglar.
— Nej, juratiden är inte juletiden. Och inte djurens tid, förklarar Susanne Sundin lugnt.
Under tiden har Ulrika Marklund smugit undan i ett grupprum och läser samma bok högt och tydligt för nio elever med behov av extra språkstöd. Små fötter sparkar rastlöst under stolarna och barnen försöker hänga med i berättelsen så gott de kan.
En flicka avbryter högläsningen:
— Vad är barsk uppsyn?
Ulrika Marklund lägger ifrån sig boken, reser sig upp, ställer sig med armarna i kors och sveper blicken över eleverna med barsk uppsyn. Alla ler och fattar.