Skolpräst lämnar Gud i kyrkan

— Går runt och pratar. Ser till att ni mår bra.

— Jaha, som nån klassmorfar, typ?

Isa Näslund och hennes kompisar i nian vilar ut i jättestora jackor i en av Guldhedsskolans korridorer. Pierre Sund har slagit sig ner för att prata en stund — om hemkunskap, nationella prov och livet. Han är alltför ung för att vara morfar, blott 35, och kragen talar om att han inte är lärare eller fritidspedagog heller.

— Den är ett slags varudeklaration. Så att elever vet vem jag är om de vill prata och så att de kan undvika mig om de vill.

Pierre Sund är skolpräst, anställd av Annedals församling i Göteborg för att jobba mot grund- och gymnasieskolorna i stadsdelen Centrum. Mest är han på Guldhedsskolan, en 3—9-skola med gammelsvenskar från övre medelklassvillorna i området och nysvenskar från studiemotiverade hem som valt sig hit från Hisingen och andra kransområden.

Tre dagar i veckan — onsdag, torsdag och fredag — är han här, från klockan 10 till 15 ungefär.

Får en präst spela kort? Jajamän, helt och fullt, säger Pierre Sund. Han tillbringar en stor del av sin tid i uppehållsrummet. Här gör elever läxor, fipplar med mobiler, spelar sällskapsspel ­eller bara hänger. Just nu är det kortspelet Uno som gäller och han delar med van hand ut den dubbla leken till några högstadie­grabbar och sig själv. Från hög­talarna ljuder spamusik.

Skolvärden Fahrudin Culum är ansvarig för uppehållsrummet och tycker att det är bra med en extra vuxen. Att det råkar vara en präst är inget han tänker så mycket på.

— Dagens unga behöver fler vuxna. Eleverna känner sig trygga när de ser att Pierre och jag finns. Vi bygger relationer, stoppar bråk och ser till att de går till nästa lektion, säger han.

Ofta umgås man bara och munhuggs i all vänskaplighet. Men ibland blir det spontana samtal. De kan handla om skolstress och om hur eleverna har det hemma. Och om händelser som dådet i Trollhättan och attackerna i Paris.

Skulle en elev vilja prata längre med Pierre Sund i existentiella eller personliga frågor går det förstås bra. Men då försöker han ta det i kyrkan.

Det började för fem år sedan när församlingen bad om att få närvara i skolan. Det fick den, men inte heller skolledningen ser på Pierre Sund som präst i första hand.

— Det skulle lika gärna kunna vara en imam, en fritidspedagog eller någon annan. En bra vuxen som unga vet jobbar med viktiga frågor och som är van att prata om värderingar, säger Susanna Söderberg, biträdande rektor på Guldhedsskolan.

En snabb googling på ordet skolpräst visar att det finns sådana lite här och var, bland ­annat i Jönköping, Skellefteå och Västerås. Men att någon är så mycket i en skola som Pierre Sund är ovanligt.

Innan den nuvarande skollagen trädde i kraft 2011 hade de flesta stora församlingar i landet präster som besökte skolorna, enligt Peter Ekman, handläggare på Svenska kyrkans avdelning för kyrkoliv och samhälls­ansvar.

Den nya lagen är tydlig med att konfessionella inslag inte får förekomma i under­visningen på friskolor och inte över huvud taget i offentliga skolor. Den förtydligar också att rektorn har ansvar för allt som sker i skolan.

— Det har sannolikt bidragit till att många skolor blivit mindre generösa med öppen­heten och hellre gör studiebesök i kyrkan för att fördjupa religionsundervisningen, säger Peter Ekman.

Där skolorna fortfarande tar emot präster är man noga med att göra upp vilka roller som gäller. Prästen är där som ett socialt stöd, på skolans villkor.

Pierre Sund har haft sin tjänst i ett och ett halvt år och är väl insatt i de delar av skol­lagen som handlar om förhållandet till kyrkan och andra trosinriktningar. Han betonar flera gånger att det är rektorn och lärarna som bestämmer, att hans lön betalas av församlingen, att han inte missionerar och inte konkurrerar med kuratorerna. Fingertoppskänsla och lyhördhet är uppenbarligen av nöden.

— Det skolan vill att jag ska göra gör jag. Vid ett par tillfällen har det varit bråk mellan enskilda elever i klasser och då har läraren frågat om jag kan ha samtal med dem. Några gånger har jag varit med på religionslektioner och jag tar emot klasser i kyrkan.

På flera av sina andra skolor är han med i krisgruppen. För en tid sedan var det en elev på en av skolorna som begick självmord och då var han där i en veckas tid som stöd för elever och lärare. Han sitter också i kris­gruppen för hela stadsdelen.

— Den ska kallas in för att avlasta räddningstjänst och sjukvård vid skolskjutningar, terrorattentat, större bränder och trafik­olyckor, säger Pierre Sund.

När han inte är i skolan ägnar han sig åt planering, konfirmandundervisning och enstaka gudstjänster, dop och begravningar. Då får han bestämma själv.

— Som präst är man van att styra och ställa. Folk i kyrkan lyssnar, för prästens ord väger tungt. Att vara i skolan är annorlunda och det tar ett tag att vänja sig. Men på många sätt är det skönt att inte vara högsta hönset, inte minst för att man inte behöver försvara något utåt.

— Jag älskar det här spelet och jag älskar att möta the Jesus boy, skojar 14-åriga Kholod.

Vi är tillbaka i uppehållsrummet och Pierre Sund spelar sin tredje omgång Uno denna dag. Han beskriver sig själv som en fritidsledare mer än något annat. I personalen är det mest skolvärden Fahrudin Culum och vaktmästaren han har med att göra.

— Lärarna har sitt, med undervisning och ­planering, säger Pierre Sund.

Han tycker ändå att han är en outnyttjad resurs i undervisningen. Lite mer än ett par gånger per termin borde han kunna vara med utan att skolans objektivitet riskeras.

— Jag har funderat på att prata med ­religionslärarna om att ha en lektion där en imam, en rabbin och jag själv deltar. Det skulle kunna bli ett bra samtal, särskilt i det läge som är i dag. Det vore bra för eleverna att se att före­trädare för de olika religionerna kan umgås.

Denna eftermiddag kommer Jacob Westerlund, lärare i svenska och SO, förbi uppe­hållsrummet. Han har inte använt sig av Pierre Sunds tjänster än, men vill göra det. Han ser skolprästen som en stor tillgång för en SO-lärare.

— Jag har många väldigt sekulära elever i min klass, och några muslimer. Det vore intressant för dem att få ett religiöst kristet perspektiv på hur Gud kan låta attentat som de i Paris ske. I Svenska kyrkan bärs ju tron oftast upp av rationella argument, säger han.

Klockan är snart tre och Pierre Sund ska tillbaka till sitt kontor i Guldhedskyrkan för ett möte med församlingens förskollärare. De ska planera en adventssamling för en F—2-skola i den större Annedalskyrkan.

När det gäller skolavslutningar tänker skolorna lite olika. Guldhedsskolan har alltid sina på skolan och då har Pierre Sund inte någon framträdande roll. En del av de andra skolorna vill ha sina avslutningar i Annedalskyrkan, främst för att det är en bra lokal. Då brukar han vara konferencier, använda sig av sitt teaterkunnande och skoja lite om det passar. Det sjungs några psalmer — »Nu tändas tusen juleljus« eller »Den blomstertid nu kommer« beroende på säsong — men inga böner läses och inga välsignelser delas ut.

Skolinspektionen får in en del ärenden om skolavslutningar i kyrkan. Det kan handla om allt från att en förälder inte tycker att skolan har i kyrkan att göra över huvud taget till att en präst har ägnat sig åt förkunnelse i högre eller lägre grad. Men Pierre Sund har inte upplevt några problem runt avslutningarna.

— På många sätt är det samma saker jag pratar om under en söndagsgudstjänst och en skolavslutning, fast på olika sätt. Det handlar om livet, hoppet och samhörigheten mellan människor. Det är inte svårt att prata om saker som spelar roll utan att koppla in Gud.

— Jag är lika mycket präst när jag spelar kort som när jag pratar om Jesus.