Här är prao hett

Tobias Andersson kränger på sig de 14 kilo tunga tuberna. För fotografens skull har han just klätt på sig hela dräkten med hängselbyxor och jacka och nu hjälper brandman Mikael Karlsson till med det sista — gasmasken. »Poff« låter det när luckan fälls ner och tuberna startar. Andningen går i gång och ­Tobias ger signalen tummen upp, helt enligt regelboken.

Tobias Andersson går i nian på Malmaskolan i Kolsva och gör sin prao på Köpings brandstation. Det är inte första gången han praktiserar på en arbetsplats. Sedan i sexan har han jobbat i en matbutik, en bilverkstad, en maskinindustri och veckan innan gjorde han en av de två sammanhängande veckorna i nian på en elverkstad.

— Jag har velat ha den här praon på brandstationen ända sedan i sexan. Andra som varit här har berättat och det verkade kul, berättar Tobias Andersson.

Från årskurs 6 gör eleverna på Malmaskolan någon form av prao varje år. En dag i sexan, en vecka i sjuan, en vecka per termin i åttan samt två sammanhängande veckor i nian som ofta tillbringas på två olika platser. Traditionen sträcker sig långt bak i tiden. Henrik Zarins, som är studie- och yrkesvägledare, gissar att det är minst 20 år.

— Praon är viktig både för att få en inblick i olika branscher och för att se hur det går till på en arbetsplats. Det kan handla om så enkla saker som hur man får hantera sin mobiltelefon och att passa tider på riktigt, säger Henrik Zarins.

De flesta skolor kan nog se fördelar med elevernas prao, men samtidigt är det många som väljer att dra ner eller helt lägga ner den. En anledning är högre krav från Arbetsmiljöverket. En del skolor har tolkat dem som att de själva måste göra enskilda riskbedömningar på varje arbetsplats.

Frågan har varit uppe till diskussion även i Köpings kommun.

— Vi kontaktade Arbets­miljöverket och kunde konstatera att det är arbetsplatsen som ska göra en riskbedömning. Nu ser vi till att få ett intyg från praoplatsen att de uppfyller kraven på risk­bedömning, handledning och introduktion, berättar Henrik Zarins.

En annan anledning till att många drar ner på praon är att det är svårt att hitta praktikplatser. Henrik Zarins förstår att det är ett argument, särskilt i stora skolor där många elever ska ut samtidigt.

— Det är lättare för oss som har 50—60 elever som ska ut. Men en anledning till att vi fortfarande har så pass många praktikplatser är att vi är väldigt noga med att vårda dem vi har. Vi har kontakt inför praon och varje elev får ett besök, ­eller i vissa fall ett telefonsamtal, från skolan under tiden. Det signalerar att vi tar det här på allvar, både till eleven och till arbetsplatsen, säger han.

Tobias Andersson har hängt av sig skyddskläderna i omklädningsrummet och följt med Mikael Karlsson in i brandstationens lilla verkstad. På förmiddagen har de varit ute och inspekterat kommunens brandsläckare. Nu ska de byta skum i släckarna och se över packningarna.

Anders Svedlund är insatsledare på Köpings brand­station och Tobias Anderssons handledare under praon. Han tycker i stort sett att det är positivt med prao-elever. Men vardagen på en brandstation är speciell.

— Vi kan ju behöva åka i väg på utryckning hux flux och det är inte alla gånger en prao-elev kan följa med, säger han.

Fördelarna är att de som är intresserade av yrket får en bra inblick och räddningstjänsten söker alltid brandmän som är från orten.

— Det här är en populär plats och de som söker sig hit är i regel intresserade. Men det kan ändå vara stor skillnad på eleverna, en del är väldigt alerta, andra mer tillbakadragna. Om det blir bra beror mycket på eleven själv, säger Anders Svedlund.