»Skolan klarar de nyanlända barnen«

Betrakta inte nyanlända elever som avvikelser. De ska vara en del av den vanliga skolan, säger professor Nihad Bunar.

Våren 1992. Hemma i Bosnien har kriget just brutit ut. Den 21-årige studenten på tillfälligt besök söker asyl i Sverige.

Hösten 2015. Miljontals människor på flykt knackar på porten till ett alltmer stängt Europa. Nihad Bunar reser jorden runt och föreläser om hur Sverige tar emot nyanlända.

— Det har gått snabbt — och nu sitter jag här! säger han med ett nöjt grin.

Den bosniske krigsflyktingen som blev professor i Sverige gungar på stolen i det spatiösa rummet på Stockholms universitet.

På skrivbordet trängs högar med rapporter om nyanländas villkor. I höstas fylldes högarna på ytterligare med antologin »Ny­anlända och lärande — mottagning och inkludering« med Nihad Bunar som redaktör.

Vad har det för betydelse för din forskning att du själv är flykting?

— Jag vet faktiskt inte. Men min livshistoria kanske gör att det jag säger får ytterligare en dimension för de människor jag intervjuar och föreläser för.

Nästan 2 000 klasser skulle behöva startas för att klara alla de barn i åldern 7–17 år som kom till Sverige under 2015. Klarar skolan detta?

— Ja, skolan klarar det och skolan måste klara detta, det finns inget val. Alternativet är att barnen inte får gå i skolan och det vore ju helt förkastligt — professionellt och lagtekniskt och mänskligt.

Men hur ska det gå till?

— I Sveriges förskolor, förskoleklasser, grundskolor och gymnasieskolor har vi närmare två miljoner barn och elever. Samtidigt har vi på ett år tagit emot 46 000 asylsökande i åldern 7—17 år. Så det är klart att vi klarar det. Problemet är att vissa kommuner och vissa skolor har fått ta emot väldigt många ny­anlända barn. Men hur många har vi till exempel i Stockholms innerstad?

Borde det vara hårdare styrning av hur de placeras ut i skolorna?

— Barnen måste spridas ut till fler skolor inom rimligt avstånd, kanske med hjälp av skolskjuts. Det handlar inte om styrning utan om klok planering som alla mår bra av.

Vad är bäst – att nyanlända placeras i för­beredelseklass eller i vanliga klasser?

— Det finns dessvärre inget enkelt svar på den frågan. Det går inte att säga att den ena modellen är bättre än den andra. Man kan inte tänka kollektivistiskt när det handlar om enskilda individer.

På vilket sätt kan det vara bra för en ­nyanländ elev att gå i en förberedelseklass?

— Det vi har sett är att barnen trivs där. De känner sig trygga, sedda och bekräftade av sina lärare. De är inte rädda för att andra ska skratta om de säger något fel på svenska och de hittar kompisar.

Och vad är dåligt?

— Efter ett tag upptäcker eleverna att det här är ju ingen riktig klass, den finns någon ­annanstans på skolan och det är där den vanliga ämnesundervisningen pågår. De längtar dit och efter en tillhörighet, att få bli normal.

Så hur bör skolan ta hand om nyanlända?

— Skolan måste vara flexibel och anpassa placeringen efter elevernas egna förutsättningar. Alldeles för ofta finns det en tradition av att nyanlända placeras i förberedelseklass just för att det finns en sådan på skolan. Men vi ska inte fokusera på vilka strukturer som finns, utan på det enskilda barnet — vad behöver hon eller han?

Hur ska man veta vad barnet behöver?

— Från årsskiftet säger lagen att nyanländas kunskaper och behov ska kartläggas inom två månader för att rektorn ska kunna fatta beslut om placering i lämplig undervisningsgrupp. Men det behöver inte innebära att eleven placeras i förberedelseklass. Om det är möjligt kan eleven gärna ta plats direkt i den ordinarie klassen, med nödvändigt stöd.

Från årsskiftet får nyanlända vara placerade högst två år i förberedelseklass. Blir eleverna kvar där för länge?

— För många elever isoleras där. En del har blivit kvar alldeles för länge. Det har ­funnits en konstig uppfattning att eleverna ska vara helt klara med svenskan när de lämnar förberedelseklassen. Men ­målet måste vara att eleven ska tillbringa så lite tid som möjligt där.

Jag vet lärare som är dödströtta på talet om inkludering, när de redan har svårt att hinna med. Vad har du att säga till dem?

— Jag vet att det som låter bra i teorin svår­ligen kan implementeras om det saknas ­resurser och personal. Men eleverna har laglig rätt till vissa stödformer och likvärdig behandling och det är skolans skyldighet att tillhandahålla det som krävs. Det kan handla om studiehandledning på elevernas modersmål, specialpedagoger, elevassistenter, läxhjälp och elevfaddrar.

Och om eleverna inte får det – vad ska läraren göra då?

— Om skolan inte tillhandahåller det som krävs för att läraren ska kunna göra det som står i lagen kan läraren anmäla huvudmannen till Skolinspektionen.

Vilka är problemen med att sätta en ­nyanländ direkt i en vanlig klass?

— Problemet är just om du sätter in eleven utan tillräckligt stöd. Då får du den fysiska integrationen men en fullständig social och pedagogisk exkludering i klassrummet. Barnet vet inte vad läraren pratar om och läraren hinner inte ge den uppmärksamhet som krävs. Då gör placeringen i ordinarie klass mer skada än nytta.

Hur ska inkluderingen kunna förverkligas när så många flyktingar kommer samtidigt och skolorna saknar pengar och personal?

— Inkludering behöver inte innebära att eleven deltar till 100 procent i den ordinarie klassen från dag ett. Eleven kanske kan vara med på idrott och hälsa och sedan gå till ­modersmålsundervisning ett tag, hon eller han kan äta tillsammans med klassen och kanske vara med när skolan sätter upp en musikal. Experimentera!

— Vad jag kämpar för är att nyanlända inte ska betraktas som avvikelser. Det är vad eleverna själva säger: »Vi vill inte vara fk–barn«.

Vilket konkret tips skulle du vilja ge till ­lärare, förskollärare och fritidspedagoger?

— De här barnen och ungdomarna märker att väldigt mycket i det nya landet handlar om vad de inte kan. Men de skriker efter acceptans. Så visa att de är välkomna. Låt eleverna få berätta vad de är bra på och vad de kan.