När rädslan blir en tillgång

Lisen: Som lärare blir jag inte dömd

Redan i mellanstadiet började Lisen skolka, särskilt när det var dags för muntliga redovisningar. Hon räckte aldrig upp handen och när hon ändå tvingades svara, ville hon bara bort från klassrummet. Situationerna hon undvek blev fler och fler och till slut var hon aldrig i skolan.

— När jag gick ut nian hade jag inga fullständiga betyg. Den sociala fobin har förstört hela skolgången, säger hon.

I dag är Lisen 27 år och läser till bildlärare parallellt med att hon jobbar som springvikarie i grundskolan och på fritids. Vägen dit har inte varit enkel, men har gett henne många insikter om sin egen diagnos, sin lärarroll och inte minst hur hon vill bemöta de elever hon misstänker har samma problem.

Några år efter grundskolan fungerade strategin att undvika sociala situationer. Hon fick möjlighet att i lugn och ro läsa in grundskolans ämnen på det individuella programmet och läste senare in gymnasiet på distans. Däremellan jobbade hon som lokalvårdare och personlig assistent, jobb där hon slapp vara i centrum. Det var när Lisen fick jobb i en matbutik som hon åter igen kände sig utsatt för andra människors granskning och den sociala ångesten blev värre. Värst var att sitta i kassan.

— Där var jag ju fast. Det kunde börja med att jag var orolig för om jag gett tillbaka rätt växel och fick för mig att en kund granskade mig. Jag blev röd i ansiktet, började svettas och fick hjärtklappning. Till slut fick jag panik­ångest och var tvungen att rusa därifrån.

Det var inte förrän Lisen till slut sökte hjälp för sin ångest som hon fick veta att det fanns en diagnos som hette social fobi, eller social ångest, och att hon var långt ifrån ensam om liknande problem.

I dag äter hon antidepressiva mediciner som blockerar symptomen. Hon rodnar inte, svettas inte och får ingen hjärtklappning. Det gör att hon känner sig tillräckligt trygg för att våga berätta om sina problem och för att våga utsätta sig för sociala situationer.

— Nu berättar jag för mina kolleger att jag har social fobi, men att jag ändå vill göra mitt bästa. Jag tänker inte vara rädd mer, säger Lisen.

I klassrummet känner hon sig numera säker, för som lärare är det hon själv som har kontroll över situationen. Att kunna sitt ämne hjälper också till.

— Om jag är bra på området jag lär ut är det inga problem. Men det är klart att jag utsätter mig lite och det är bra träning att vikariera. För varje gång det går bra ser jag att jag klarar av de flesta situationer, säger Lisen.

Under skoltiden fick hon en stämpel på sig att vara en besvärlig elev, eftersom hon nästan aldrig var i skolan. Ingen frågade hur hon mådde eller försökte ta reda på varför hon skolkade.

— Jag blev nästan sedd som kriminell. Men herregud, jag var ju bara ett barn. Det fanns inget ont i mig. När jag ser tillbaka, borde jag förstås fått träffa en barnpsykolog. Om jag hade fått hjälp tidigare kunde jag haft en bättre skolgång, säger Lisen.

Hon blev en mästare på att lura sina lärare och krångla sig ur situationer där andras blickar kunde rikta sig mot henne. Hon minns bara en lärare, under vars lektioner hon kände sig trygg.

— I hennes klassrum kunde jag sitta lugnt utan nålar under rumpan av rädsla för att läraren skulle säga mitt namn. På något sätt tror jag hon såg att jag inte ville, säger Lisen.

Hennes egna erfarenheter har gjort henne väldigt observant på elever som hon misstänker är i farozonen för att utveckla social fobi. De kanske vänder sig bort och de räcker aldrig upp handen.

— När det är någon som inte vill prata inför klassen, brukar jag fråga om det går bra att redovisa i enrum med mig.

Hon skulle aldrig tvinga ett barn att redo­visa eller svara på en fråga och absolut inte ifrågasätta någon som inte räcker upp handen.

— Jag har märkt att det går att styra så det blir lugna diskussioner, utan att de bygger på att eleverna ska räcka upp handen.

Metoden att ha alla elevernas namn på glasspinnar, som läraren drar i stället för att ha handuppräckning, tycker hon är helt förkastlig.

— Det vore det värsta som kan hända! Jag skulle bara sjunka genom jorden och sluta gå på de lektionerna.

Amanda: Att arbeta som lärare fungerar bättre än KBT

När Amandas sociala fobi var som värst kunde hon knappt göra något. Hon vågade inte gå till optikern, hon klädde sig fult för att ingen skulle tilltala henne på stan, hon fick ångest av att äta tillsammans med andra.

Problemen började i vuxen ålder, i samband med att hon blev ensam med två barn. Hon pluggade biologi och matematik på ­universitetet, men hade ännu ingen tanke på att bli lärare. Stressen i vardagen ledde bland annat till kaotiska och ångestladdade mål­tider. Så småningom flyttade ångestattackerna över även till andra situationer.

Att gå vidare med en forskarutbildning i biologi kan tyckas som en bra idé för en person med social fobi. I själva verket var det precis tvärtom.

— Det blir bara värre när man nästan aldrig konfronteras med sina rädslor. Jag märkte att jag mådde bättre när jag undervisat studenter. Så jag övergick till att vikariera som lärare.

Efter ett år som vikarie gick hon vidare till lärarhögskolan. I dag har hon jobbat som ­lärare på gymnasiet och komvux i över tio år.

— Att vara lärare är att få daglig träning att vistas i sociala sammanhang. Jag måste träffa människor hela tiden så jag kommer igång. Det är bättre än KBT! säger Amanda.

Efter varje semester blir det svårt igen, särskilt i lärarrummet. Men hon tar sig tillbaka, steg för steg, genom att sitta med och lyssna och så småningom ta lite plats när hon känner sig bekväm.

I klassrummet går det lättare.

— Jag känner inte samma granskning från eleverna. De är mer naturliga och min roll är också tydligare.

Amanda jobbar också mycket med att få eleverna att känna sig trygga. Lite som hon själv gör i lärarrummet, låter hon dem sitta i fred och slappna av. Då går det oftast av sig själv när det är dags för redovisning.

— Jag vet att vissa lärare inte accepterar att inte alla elever redovisar inför klassen. Det kan förstärka handikappet. Man måste lösa det på andra sätt för de här eleverna! Till exempel att de får redovisa enskilt för sin lärare.

Det handlar inte om blyghet, utan fobi. En rädsla för nästa situation som i sin tur kan framkalla panikattacker. Det måste lärare lära sig mer om, menar Amanda.

­— Det viktigaste är att avdramatisera, så eleverna känner sig bekväma. För man kan komma över sin sociala fobi och man kan jobba med vad man vill. Ibland får jag höra att människor med social fobi inte har någon plats i läraryrket. Det stämmer inte alls!