Världsreportern och författaren Staffan Heimerson besökte sin, och för den delen även min, hembygd för några år sedan och berättade då om sin uppväxt i Tockarp på Hallandsåsens sydsluttning. Han mindes speciellt att några av hans skolkamrater kom gående barfota till småskolan i Margretetorp. Fattigdomen var alltså på den nivån i delar av Sverige under 1940-talet. Det är många år sedan och den typen av fattigdom finns inte längre i vårt land. Tack och lov.
När vi pratar om fattigdom i dag tänker vi kanske främst på de så kallade utvecklingsländerna, men världen börjar kännas mindre och mindre för varje år och verkligheten kryper närmare, oavsett om vi vill det eller inte.
Människor flyr från krig, förtryck och våld, vilket medför att många lärare har fått nyanlända elever som kommit till Sverige som flyktingar från fasansfulla situationer, med allt de äger i en väska. Och är inte det fattigdom så vet jag inte vad som är det.
Samtidigt hörs det röster som säger »vi inte kan ta emot så många flyktingar«. Det handlar inte om ifall vi kan eller inte kan. Vi måste!
Vi lärare har ett viktigt jobb, det är så klart ingen nyhet, men förutom att ge samtliga elever grundläggande kunskaper i ämnen som svenska, matematik och engelska så måste vi i dag, mer än någonsin, förtydliga begreppen medmänsklighet och solidaritet och klargöra faktumet att vi är en del av den här världen. Vi kan inte stå utanför och fortsätta leva i vår idyll som om ingenting har hänt. Världen är inte perfekt, men vi kan inte ignorera världshändelser och hur de påverkar oss alla.
Vi måste lära våra elever att det inte är någon medmänsklig handling att stänga gränser, att det är fel att benämna människor »vi och dom«, att vi ska bry oss om människor i nöd och visa en internationell solidaritet. Vi måste lära eleverna att vi inte kan drivas av onyanserade rädslor, som vi blir matade med via sociala medier.
Det är ganska enkelt egentligen. Om någon behöver hjälp, så ska man hjälpa till.
Det är vår förbannade skyldighet att visa medmänsklighet, för om vi inte gör det, vad har vi då kvar?
Vi har möjligheten att påverka våra elever till att utvecklas till hänsynsfulla världsmedborgare, kanske till och med världsreportrar. Och det är stort. En ynnest faktiskt.