Skör trygghet för hbtq-elever

Så beskriver en elev sin vardag på en skola i Stockholm strax före sommaren 2015.

Den korta berättelsen är bara en av hundratals hämtade från »Diskrimineringskartan«, en webbsida som RFSL ungdom står bakom. Där har unga själva rapporterat om hur läget är på deras skolor när det gäller transfobi, homofobi och rasism.

Hbtq-personer — inte minst ungdomar — är betydligt mer utsatta för diskriminering, våld och trakasserier än heterosexuella och cispersoner, det vill säga personer som identifierar sig med sitt biologiska kön. De mår också betydligt sämre, fysiskt och psykiskt, än andra ungdomar. Det visar flera undersökningar som gjorts under de senaste åren, av bland annat dåvarande Ungdomsstyrelsen, RFSL och Folkhälsomyndigheten.

Mycket av det trakasserier och våld som hbtq-ungdomar utsätts för sker under skol­dagen och ofta i kombination med trakasserier på nätet. Enligt Frank Berglund, förbundsordförande för RFSL ungdom, förekommer det även att lärare är involverade i trakasserierna eller inte agerar vid kränkningar.

— Det upplever många ungdomar som värst, säger han.

Skolan ses som en av de viktigaste platserna för att jobba förebyggande mot trakasserierna — men arbetet går trögt. Ofta handlar det om enskilda lärare eller elever som engagerar sig.

— På många skolor gör man punktinsatser, någon dag här eller en vecka där och sedan släpper man det. Självklart är det bättre än ingenting men det räcker inte, säger Frank Berglund.

Men att arbeta med värdegrundsarbetet, kränkningar och diskriminering är ingen frivillig verksamhet i skolan. Det är hårt styrt i lagar och läroplan (se faktaruta).

Men hur kan skolor, lärare och skolhuvudmän arbeta för att förbättra situationen?

Varje skola eller förskola måste upprätta en likabehandlingsplan varje år. Den ska följas upp och ses över, enligt diskriminerings­lagen. Enligt skollagen ska skolorna även ha en plan mot kränkande behandling, men de båda planerna arbetas ofta ihop till en plan.

Många skolor har fått kritik av Skolinspektionen genom åren för att planerna inte hållit måttet. De har bland annat ansetts vara för luddiga och svåra att följa upp. Eleverna har inte heller fått delta i att ta fram planerna vilket är ett krav.

Kommuner och skolhuvudmän riskerar att bli skadeståndsskyldiga om de bryter mot lagen och inte arbetar aktivt för att förhindra kränkningar.

För att stödja skolhuvudmän och personal i förskola och skola gav Skolverket under 2012 ut allmänna råd om arbetet mot diskriminering och kränkande behandling.

Samtidigt som staten har försökt styra skolhuvudmännen och skolorna att arbeta mer förebyggande och strukturerat med kränkningar och diskriminering har värdegrundsfrågorna utsatts för hård konkurrens när Sveriges resultat har dalat i internationella kunskapsmätningar. Politiker, både på riks- och kommunal nivå, har satt hård press på rektorer och lärare kring kunskapsresultaten. En våg av politiska reformer har också ökat lärarnas och rektorernas arbetsbördor.

Men hur följer staten upp att skolor och skolpersonal arbetar förebyggande och skyddar eleverna?

Diskrimineringsombudsmannen (DO) utreder numera anmälningarna från barn- och elever utifrån de sju diskrimineringsgrunderna: kön, könsidentitet och könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion och annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. När det gäller skollagen har Barn- och elevombudet (BEO), som är knuten till Skolinspektionen, ansvar för kränkningar och mobbning som inte kan knytas till en diskrimineringsgrund.

Sedan 2009 har anmälningarna från elever om kränkande behandling till Barn och elevombudet ökat kraftigt, från 603 till 1 315. Första halvåret 2015 kom det in 810 stycken. Även skadeståndskraven har ökat.

DO har inte alls samma inflöde av anmälningar. Sedan 2009 har DO totalt fått in 48 anmälningar som faller under diskrimineringsgrunderna sexuell läggning eller köns- identitet/uttryck i skolmiljöer.

Varför söker inte hbtq-eleverna hjälp och anmäler kränkningar, trakasserier och diskriminering i samma utsträckning som andra unga trots att undersökningar visar att de är mer utsatta?

Några förklaringar som har lyfts fram är att:

• Alla hbtq-elever inte lever öppet med sin sexuella läggning eller könsidentitet/uttryck.

• Hbtq-personer har lägre förtroende för myndigheter, enligt en studie som Folkhälsomyndigheten gjort.

• Hbtq-personer utvecklar olika strategier, för att orka med sin livssituation, om de under lång tid utsätts för upptrappade trakasserier och våld. Strategierna kan vara att förminska trakasserierna, skolka, dölja sin könsidentitet/könsuttryck eller skada sig själva genom att exempelvis skära sig.

Carolina Stiwenius, jurist och utredare inom utbildning på DO, förmodar att många utsatta barn och ungdomar inte heller vet vilka myndigheter de kan vända sig till. Hon tror även att elever uppfattar DO som en mer anonym myndighet än BEO.

— Men de behöver inte tveka, för vi skickar de ärendena som hamnat fel mellan oss. Ofta kan det vara verbala uttalanden från den som kränker som avgör ifall ärendet hamnar hos oss eller BEO, förklarar hon.

Eftersom hbtq-elever söker stöd och hjälp i lägre grad än andra elever så vilar ansvaret tyngre på skolhuvudmännen och skolans personal att uppmärksamma när hbtq-eleverna blir utsatta i skolan.

För att ge en inblick i hbtq-elevernas utsatthet ska vi gå till Folkhälsomyndighetens senaste rapport från 2015 om transpersoner. Den beskriver hälsoläget för 800 transpersoner mellan 15 och 94 år i Sverige. Rapporten visar att de yngsta, som är mellan 15—19 år, är mest utsatta. Deras oro och rädsla styr till stor del deras liv.

En majoritet vågar inte gå ut ensamma av rädsla för att bli överfallna, rånade eller ofredade och väljer av samma skäl bort sociala aktiviteter. En majoritet av ungdomarna har också utsatts för kränkande behandling vid minst ett tillfälle under de senaste tre månaderna. Att de utsattes för fysiskt våld är också dubbelt så vanligt som i övriga befolkningen.

Hela 36 procent av alla svarande hade allvarligt övervägt att ta sitt liv vid minst ett tillfälle under de senaste 12 månaderna. Motsvarande andel i hela befolkningen är 6 procent. Av 15—19-åringarna hade mer än hälften allvarligt övervägt att ta sitt liv under det senaste året. Hela 40 procent svarade att de någon gång försökt ta sitt liv.

Vi återvänder till Frank Berglund på RFSL ungdom. Han tror att fler skolor skulle sätta in mer resurser om de visste hur allvarliga konsekvenserna är för hbtq-elever som blir utsatta för trakasserier.

— Jag inser att det är en lång väg att gå och att det mesta inte kommer att hända jättesnabbt. Men det är viktigt att skolorna inser sitt stora ansvar att jobba med antidiskrimineringsfrågor, säger han.

Frank Berglund hävdar att få lärare väver in hbtq-frågorna i värdegrundsarbetet och i den vanliga undervisningen. Samtidigt är han medveten om att lärarna sällan får de verktyg de behöver under lärarutbildningen eller som vidareutbildning. För att klara uppdraget, att arbeta mer systematiskt och strukturellt, behöver de utbildning.

Som ett första steg vill Frank Berglund att all skolpersonal fortbildas i likabehandlingsarbete. Eleverna borde delta mer i arbetet med likabehandlingsplanerna så att de blir mer konkreta och användbara. Han också att det är viktigt att skolorna arbetar mer normkritiskt i undervisningen.

Att arbeta normkritiskt innebär att man inte lägger fokus på de personer som avviker från de normer och maktstrukturer som finns i samhället. I stället riktas strålkastarljuset på normerna och maktstrukturerna som gör att vissa personer uppfattas som avvikare i ett samhälle.

En av de statliga myndigheterna som arbetar med hbtq-frågor i skolan är Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Mucf. Den gav under 2015 ut ett nytt normkritiskt utbildningsmaterial, »Öppna skolan«, om hbtq-frågor för skolor. Andra aktörer är bland annat Forum för levande historia med utbildningsmaterialet »Hbtq, normer och makt« och RFSL samt RFSL ungdom.

Det finns även lärare som utbildar skolpersonal i normkritisk pedagogik. En av pionjärerna är Lotta Björkman. Hon var lärare under 15 år på Rytmus gymnasium i Nacka och var med och myntade begreppet normkritisk pedagogik 2007.

Sedan sex år tillbaka föreläser Lotta Björkman om normkritik för lärare och rektorer runt om i Sverige.

— Jag upplever att det ser så himla olika ut hur skolor arbetar med hbtq-frågor. Det skiljer sig mellan storstad och landsbygd och mellan olika skolor. Mycket handlar om vad skolledarna tycker är viktigt, säger hon.

Hon bemöts väldigt olika på skolorna. För vissa rektorer handlar föreläsningarna mest om att bocka av en ruta i kvalitetsredovisningen medan andra är betydligt mer engagerade. Vissa rektorer är hårt pressade och slits mellan olika uppdrag.

— Om inte rektorerna visar att de prioriterar arbetet riskerar det att bli en pappersprodukt precis som många likabehandlingsplaner.

Men hon upplever dock att man pratar mer om sexualitet i skolan nu än när hon började som lärare för 15 år sedan.

— Framför allt tar en del elever själva tag i frågorna och driver på underifrån. De vågar göra det på ett annat sätt numera. De använder sociala medier och vet mer om sina rättigheter.

I Nätverket för normkritiska skolgrupper, arbetar ungdomar med att stärka aktivistgrupper och hjälpa till att starta sådana grupper på skolor.

RFSL har arbetat med skolinformation om hbtq-frågor sedan 1970-talet. RFSL har också genomfört tre stora kommunkartläggningar där man undersökt situationen för homo- och bisexuella (och senare även trans- och queerpersoner) i Sverige. I dem har man även tittat på skolan. Den senaste granskningen från 2015 visar att hbtq-frågor fortfarande är en ickefråga i många kommuners verksamhet. Flertalet kommuner har inte påbörjat något kompetenshöjande arbete av sina anställda över huvud taget. Men i en tredjedel av kommunerna har man genomfört viss kompetenshöjande utbildning. Det är nästan uteslutande storstadskommuner eller kommuner med fler än 50 000 invånare som arbetar mer aktivt för likabehandling av hbtq-personer.

I drygt 10 procent av landets kommuner har skolor genomfört särskilda informationsinsatser om hbtq-frågor med särskilda pengar från kommunledningen.

På skolans område ger RFSL i sin granskning 50 kommuner godkänt betyg 3 på en 5-gradig skala. Endast två kommuner, Lidingö och Nynäshamn, får högsta betyg.

2008 startade RFSL en hbtq-certifiering av olika verksamheter. I den ingår utbildning med fokus på normkritik. Från början var det anställda inom hälsa och sjukvård som utbildades. På senare år har andra kommunala verksamheter tillkommit. Men skolorna har vaknat sent. Under 2015 har en handfull förskolor, ett par grundskolor och gymnasieskolor blivit certifierade i Uppsala, Luleå och Stockholm.

Katrineholm är en av få kommuner som tar ett större grepp kring arbetet med hbtq-frågor. Under 2016 ska man påbörja en utbildningssatsning för alla 3 000 kommun­anställda.

Jenny Skarstedt, avdelningschef för ung, kultur och fritid i Katrineholm, har på politikernas uppdrag gjort en förstudie om hbtq-personers situation i kommunen, vilka styrdokument som finns om inkludering och hur de används.

— Det mesta är på pappersnivå. Väldigt få anställda har kunskap om hur man arbetar med frågorna, vilket vi tycker är alarmerande och omodernt, säger Jenny Skarstedt.

Politikerna har beslutat att anställda inom grundskolorna ska få längst utbildning tillsammans med ungdomsverksamheten Ungkulturhus. Alla rektorer och förstelärare får en 20-timmars utbildning för att kunna ­arbeta för att hbtq-certifiera verksamheterna. Andra nyckelpersoner inom skola och omsorg får åtta timmar. Övriga 2 800 anställda får tre timmar för att få en inblick i hbtq-personers livsvillkor och bemötande.

Grundskolans anställda får längst utbildning eftersom man där har störst möjlighet att påverka eleverna under lång tid. Det är också där som många hbtq-elever har det svårast.

— Många ungdomar mår jättedåligt och känner sig väldigt obekväma i skolan. Vissa har ingen som de kan identifiera sig med ­varken i läroböckerna eller när lärarna under­visar. De känner sig som om de inte finns, säger Jenny Skarstedt.

Hela projektet beräknas kosta drygt 4,1 miljoner kronor, men det mest kostsamma är de anställdas arbetstid. Jenny Skarstedt berättar att en del undrat varför en kommun ska arbeta med det här.

— Låt folk vara som de är, brukar de säga, men det är ju just det som är problemet — alla får inte det