»Alla måste ställa upp för nyanlända lärare«

Hon har kallats Fridolins överrock. Men nya superministern Ylva ­Johansson säger mycket hellre regeringens samordnare.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) har bråttom. Hon sneglar mot en trave papper och behöver förbereda sig inför ett möte i EU-nämnden. Flyktingströmmarna i Europa står på dagordningen och i Sverige ökar behovet av allt från bostäder till lärare.

Ylva Johansson är regeringens eget snabbspår för att klara etableringen av nyanlända flyktingar. Skolan är ett av de områden hon nu får större inflytande över. Men att hennes samordnande roll gör henne till utbildningsminister Gustav Fridolins överrock håller hon inte med om:

— Jag tar inte över någon annans område. Jag går inte in i någon fråga och överprövar. Varje minister har kvar sitt ansvarsområde.

Vad innebär ditt nya uppdrag?

— Vi har tagit emot fler nyanlända än någonsin tidigare, samtidigt som Sverige också växer av andra orsaker. Hela samhället måste kraftsamla för att klara det här och ta strate­giskt rätt beslut. Då har jag fått statsministerns uppdrag att vara den som samordnar och inriktar det arbetet. Till min hjälp har jag ett kansli som jobbar mot de andra departementen och en statssekreterare som arbetar särskilt med de här frågorna.

Kan utbildningsministern lägga in veto om han inte gillar det du gör?

— Regeringen tar alltid besluten kollektivt. Det här är inte en hierarkisk ordning, så är inte regeringen organiserad. Det här är ett sätt att sätta kraft bakom frågorna.

Men om du och Gustav Fridolin har helt olika uppfattning i en fråga, är det din röst som väger tyngst?

— Nej så funkar det inte. Det finns bara en röst som väger tyngre än de andra ministrarnas och det är statsministerns.

Lyssnar statsministern mer på dig i ett läge där du och Fridolin tycker olika?

— Det finns ingen sådan hierarki. Du är inne på fel spår. Vi har inget behov av en hierarki och det är ingen som tycker att det här är ett problem. Alla ser behoven och min roll är att se till att det här funkar bra.

Att du själv tidigare varit skolminister – försvårar det kontakten med Fridolin?

— Nej tvärtom, jag har ju haft ansvar både på utbildningsdepartementet och på social­departementet, som är två stora politik­områden. Ett skäl till att jag fått uppdraget är att jag har en mycket lång och bred erfarenhet av regeringsarbete.

När du själv var skolminister – vad hade du tyckt om att en annan minister fick samma roll som du fått nu?

— Jag tror att jag skulle ha välkomnat det. Man ser att vi står inför otroligt stora utmaningar och regeringskansliet behöver samordna insatserna. Många upplever frustration i att vi inte har koll på varandras processer i tillräcklig utsträckning och tillräckligt snabbt.

Så det du beskriver har alltså varit ett stort problem?

— Nej, men vi har aldrig tagit emot så många nyanlända på så kort tid. Samtidigt som vi lever längre och föder många barn. Vi har stora utmaningar, inte minst på skolans område.

Hade det inte varit bättre att du fått titeln ­integrationsminister?

— Det vi står inför handlar inte bara om integration. Det handlar om att hela samhället växer och att befolkningen ökar även om man inte räknar in de nyanlända. Vi ­behöver bygga fler skolor. Vi behöver många fler ­lärare och många fler bostäder.

Snabbspåret för nyanlända är ett sätt att få fram fler lärare. Hur ska det lyckas?

— Parterna måste fortsätta ta det ansvar de visat genom att utforma snabbspåret. En del handlar om att vi få fler starter i utbildningen av lärare och att vi kan undervisa på fler språk. En väldigt viktig del är att parterna är beredda att hjälpa till — att det skapas praktik­platser i skolorna och att det finns erfarna lärare som är beredda att ta på sig handledaruppdraget.

Är du orolig för att skolorna inte klarar av att ordna tillräckligt många praktikplatser och ta fram handledare?

— Jag tror att alla förstår att om vi ska klara av att hantera lärarbristen så måste man ställa upp och ta in de personer som ska bli de nya ­lärarna. Annars hamnar vi i ett moment 22.

Har du något påtryckningsmedel om det inte blir så? Kan det bli fråga om lagtvång?

— Nej, det har jag väldigt svårt att tänka mig. Det är inget jag planerar för. Tvärtom har hela snabbspårsdiskussionen byggt på frivillighet och att parterna velat vara med. Jag litar på deras förmåga.

Hur många lärare tror du att det kan bli?

— Prognoserna pekar på 420 utbildningsplatser i år och drygt 700 nästa år.

Snabbspåret gör det svårt att kontrollera de nyanländas eventuella brottslighet i utlandet. Hur ser du på det?

— Snabbspåret innebär inga ändringar i de krav som ställs på lärare. Att människor med utländsk bakgrund kommer hit och vill bygga på sin utbildning för att få en lärar­legitimation är inget nytt. Vi gör inga avsteg från kraven, det vi gör är att vi försöker korta vänte­tiden så att man når upp till kraven snabbare.

Ser du några skäl att luckra upp kraven på lärarlegitimationen?

— Nej, jag ser inga sådana skäl, men det är en fråga som ministrarna på utbildningsdepartementet äger.

Ska EU-migranters barn ha rätt att gå i skolan i Sverige?

— Vi har ju haft en samordnare som tittat på det och som inte tyckte att det är en bra idé.

Vad tycker du?

— Jag tycker att det är problematiskt om man rycker upp barn i ett annat EU-land. Det är inte en hållbar framtid att komma till Sverige och försörja sig genom tiggeri.

En utredare vill tillåta fjärrundervisning på entreprenad för att underlätta undervisning och studiehandledning på elevers modersmål. Är det bra?

— Jag ser absolut att det behövs. Nu har man nyanlända i alla svenska kommuner och de har väldigt olika behov. Det blir nödvändigt att hitta mer flexibla sätt att tillhandahålla undervisning, både för barn och vuxna, för att kunna nå god kvalitet och tillgodose olika språk och inriktningar. Om utredningsförslaget är den bästa modellen kan jag inte yttra mig om ännu.