Jag minns första gången mitt namn kom upp i en sökning på nätet. Jag var med mina elever i datasalen på skolan. Det var före Googles tid, så vi använde väl Altavista eller någon annan bortglömd sökmotor. Eleverna letade bilder på kändisar. Någon kom på att söka på mitt namn. En artikel från Aftonbladet dök upp, med bild på mig och allt. »Abou fröken, du är ju känd!« utbrast eleven och det gick en susning genom klassen. Så var det på den tiden. Jag fanns på internet, alltså var jag känd.
Att vara känd är något många strävar efter. Det verkar så glamoröst och lockande.
Hur många barn vill inte bli fotbollsproffs eller popstjärnor? Mycket bloggande, snapchattande och periscopande handlar väl om det? Att bygga sitt eget kändisskap. Att bli sedd och lyssnad på. Att sätta något spår innan man går.
Vad händer när alla kan publicera sig själva? Hur sticker man ut för att få publicitet? Det rapporteras om barn som triggar varandra att slåss framför kameran, om barn som ska utföra det ena idiotiska efter det andra, om hen får si eller så många likes. I vinter har vi även sett prov på elever som filmat sina lärare och lagt ut dem offentligt, för att vinna sympatier från de egna leden och kanske åtnjuta lite kändisskap för en kort stund.
Vi måste prata om det här. Med varandra och med eleverna. Det är inte okomplicerat. Många skolor bloggar nuförtiden. Elevernas prestationer visas upp för världen med syfte att höja elevernas lust att kommunicera. De får många mottagare, i stället för bara en lärare. Det känns mer meningsfullt och det blir spännande när den där författaren, vars bok klassen läst och skrivit om, själv kommenterar elevernas texter. Vi triggas av uppmärksamheten och njuter av att få se elevernas tindrande ögon när det sker.
Hur lär vi eleverna att deras arbete är lika mycket värt, även om ingen läser eller kommenterar? Hur lär vi eleverna att människovärdet inte mäts i antal likes eller följare?
När vi publicerar eleverna på webben, måste vi även problematisera vad det innebär.
En princip som jag försöker följa är att se till att elevernas namn inte publiceras på nätet. De knorrar över det ibland, men jag förklarar att de kanske inte vill bli förknippade med sin mellanstadietid för evigt. Jag är ansvarig för de digitala spår de lämnar efter sig från mina lektioner. Det är mitt ansvar att hålla dem ogooglebara.