Den snart tonåriga sonens lärare ska sluta mitt i terminen och en av föräldrarna har tagit initiativ till en insamling. Det är helt rimligt. Klassen har haft samma lärare i snart fem år och hon förtjänar en ordentlig avtackning.
Att föräldern därför önskar 100 kronor per familj att köpa pedagogpresent för har jag inget att invända emot. Säger heller inget om den tvingande tonen i mejlet. Vi föräldrar brukar vara rätt usla på att betala till insamlingar och nu brinner det i knutarna. Läraren slutar om en och en halv vecka. Hotet däremot, om att endast namnen på de barn vars föräldrar betalt in i tid kommer att stå med på kortet, får inte stå oemotsagt.
Jag hamrar ett svar i affekt, med resultatet att klassföräldern avsäger sig ansvaret för insamlingen. Jag avvaktar tills vidare. Möjligheten finns ju att någon annan kan tänkas vilja ordna present till barnens fröken — och sonen tycker att lärarmorsan för en gångs skull kan låta bli att lägga sig i.
Erinrar mig en krönika av Jenny Strömstedt som protesterade mot att föräldrarna i barnens klass ville ge läraren ett träd i Afrika. Just lärare behöver känna sig mer uppskattade och få något för sin egen skull menade hon. Och det kan en ju hålla med om.
Å andra sidan kan en ju undra hur det skulle se ut vi gav presenter till alla som gör sitt jobb. En ros till frisören, ett doftljus till gynekologen och en förpackning finservetter till busschauffören.
Men det är möjligen sådant en lärare tänker då hon försöker förklara varför ljuslyktan eller ostbrickan uteblev på skolavslutningen.
Då när hon försöker tänka att det ändå mest handlar om vilka som är klassföräldrar och att hon kan vara uppskattad trots att hon inte har några blomsterbilder till statusraden på Facebook.
Jag minns också känslan av lättnad och glädje när blomsterbudet knackade på dörren på avslutningsdagens eftermiddag, då någon i klassen bemödat sig att ordna det de hade glömt.
En present måste det bli och efter fyra dagars mejlstiltje skriver jag »Okej, swisha mig i stället. Jag köper för det jag får in och skriver allas namn på kortet« men raderar raden om att jag själv är lärare och därmed saknar möjlighet att lägga ut eller till.
Så nu sitter jag här med insamlingen i knät och googlar på lärarpresent. »En perfekt utformad och praktisk hjärna« kan ju alla behöva, men kanske inte om den är ihålig och gjord av plast.
I skrivande stund har 100 kronor kommit in på kontot så risken att anklagas för bestickning är åtminstone liten.