Gabriella Kassius räddade judar — nu lär hon flyktingar svenska.
Vi träffas i hennes lägenhet i Stockholms innerstad, där bokhyllorna svämmar över och foton i vackra ramar minner om ett långt liv. Men det var inte helt lätt att hitta en tid. Gabriella Kassius undervisar i svenska hela dagarna och ska sedan ta sig hem kommunalt från Södermalm till Vasastan, så det fick bli en kväll. Det är inte vad man väntar sig av en 93-åring, men så är Gabriella Kassius heller ingen vanlig 93-åring.
Hon brinner för integration och arbetar outtröttligt med att förmedla kärleken till Sverige och svenska språket till flyktingar och asylsökande. Hon träffar dem på Internationellt kvinnocentrum, en förening som arbetar mot isolering och segregering genom ökade språkkunskaper. Både män och kvinnor är välkomna, trots namnet.
Gabriella Kassius är själv född i Budapest. Under andra världskriget var hon i 20-årsåldern och studerade germanistik, där svenska ingick. Samtidigt som hon bevittnade krigets galenskap i sin egen stad fick hon en fråga från sin lektor på universitetet, svensken Valdemar Langlet, om hon ville hjälpa en diplomat vid namn Raoul Wallenberg med att utfärda skyddspass till judar. De riskerade att skickas iväg till läger och en trolig död. Hon svarade ja och under resten av kriget arbetade hon med Wallenberg.
— Det som hände de åren har påverkat hela mitt sätt att se på min omvärld. Jag tänker ofta »Hur skulle Raoul Wallenberg ha tänkt i den här situationen«. Han var en fantastisk administratör och inspiratör. Han tappade aldrig hoppet, utan såg lösningar in i det sista, säger Gabriella Kassius.
Tillvaron var svår för Gabriella Kassius efter kriget. Hon kom till Sverige som stipendiat med en Röda kors-transport 1947. Här träffade hon sitt livs kärlek, Torsten Kassius, och de fick tre barn.
— När jag var ung mor, och senare även blev änka, var det inte lätt att få ihop livet. Det var svårt att få jobb. Dessutom ville jag vara med barnen på sommaren. Läraryrket blev min räddning. Mitt första arbete var på Sofia kommunala flickskola där jag undervisade i humanistiska ämnen inklusive teater. Det var underbart!
— Sedan dess har jag arbetat på många olika skolor, bland annat i Rågsved på 70-talet — där jag var två huvuden kortare än pojkarna i nian.
Fram till nyligen har få känt till vad Gabriella Kassius gjorde i Budapest tillsammans med Raoul Wallenberg.
— Direkt efter kriget var det tabu att prata om ämnen som hade med judeutrotningen att göra. Att prata om andra världskriget över huvud taget. Det var som om det fanns en kollektiv skuldkänsla hos svenskarna för att man inte förstått vad som hände. Det var inget ämne som passade vid ett middagsbord. Efter några år slutade jag att prata om det. Men det var inget jag planerade att hålla hemligt. Tvärtom.
I dag har fler fått upp ögonen för Gabriella Kassius insatser. När Barack Obama besökte Sverige 2013 var hon en av dem han ville träffa — för att tacka för det arbete hon utförde under andra världskriget.
Anna Gidgård