»Vi ska vara mer i klassrummet«

I Skolinspektionens tomma konferensrum finns hur många stolar som helst att sitta på. Helén Ängmo tittar sig omkring en stund innan hon väljer en och slår sig ner.

— Granskning är vår huvuduppgift, säger hon.

Men myndighetens nygamla general­direktör har ett mandat som tillåter henne att sitta på fler stolar och även bidra till skolutveckling. Nu när hon sedan den 1 mars är ordinarie chef hoppas hon kunna använda Skolinspektionens granskningar till att också sprida vad som fungear bra i klassrummet.

— Vi ser så mycket när vi är på plats och inne i undervisningen med våra inspektörer, säger Helén Ängmo.

Så det blir inte bara kritik?

— Vi jobbar ju inte främjande på det sätt Skolverket gör, men jag ser en stor potential i våra observationer. Jag vill sprida dem mer och visa goda exempel. Det finns en utvecklingskraft i att visa när och varför det har brustit, men också i att lyfta fram lyckade arbetssätt.

Många lärare och skolledare tycker att ni pekar på brister, men sedan lämnar dem i sticket?

— En av våra uppgifter är att föra ut det vi ser i våra granskningar. Det görs redan, men för mig är det viktigt att se om vi kan göra det ännu mer. Samtidigt kan vi inte kliva in och säga hur man ska göra i enskilda fall, det skulle äventyra vårt oberoende.

Hur skulle det äventyra oberoendet?

— Vårt uppdrag är att göra en självständig granskning, då är det viktigt att inte blanda ihop rollerna. Skolinspektionen kan inte vara konsulter åt huvudmän. Däremot kan vi ge råd och vägledning på generell nivå.

Du säger att ni ska vara inne i ­undervisningen — vad innebär det?

— Det är en del i vår nya tillsynsmodell. Många tror att vi bara granskar formalia, men vi tittar också på hur man gör saker. Vi sitter med på lektioner, tittar på om lärarna har en pedagogisk planering, hur de lägger upp sitt arbete i klassrummet och hur de jobbar för att stärka och motivera eleverna.

Vad är det viktigaste Skolinspektionen gör för att stödja lärarna?

— Om vi får såväl lärare som rektorer och huvudmän att titta mer på våra resultat kan det vara förebyggande i sig. Framgångsrika exempel är ett annat sätt att förstå mer vad som händer i praktiken och skapar förändring. Men man kan också lära sig mycket av att se var det brister och arbeta för att det inte upprepas.

Hur ser du på balansen mellan att kritisera och samtidigt inte spä på bilden av skolan som en krishärd?

— Alla granskningsmyndigheter brottas med den frågan. Hur långt ska man gå i främjande och hur mycket ska vara kontrollerande? Vi vill bidra till lärande, men vår huvuduppgift är ändå att kontrollera.

Media uppmärksammar mycket av det ni gör. Ser du det som en draghjälp?

— Vi vill naturligtvis nå ut och informera om det vi gör, men det viktigaste för oss är att skolorna rättar sig efter besluten.

Är det er strategi att få draghjälp av media?

— Vi vill vara transparanta. Om vi inte skickade ut våra pressmeddelanden tror jag att vi skulle få väldigt mycket frågor från media ändå. Jag förstår att lärare och skolledare kan tycka att det är jobbigt med medial uppmärksamhet, men våra enkäter visar också att de tycker att vår kritik klargör saker och blir starten för ett förändringsarbete.

Oftast gör ni föranmälda inspektioner, finns det något läge där ni kommer oanmälda?

— Ja, vi har det som en kompletterande ­metod. Nyligen gjorde vi flygande oanmälda inspektioner på ett antal förskolor för att se hur de hanterade det pedagogiska uppdraget och tryggheten för barnen. Men huvudlinjen är ändå att tala om i förväg när vi kommer och vad vi ska granska.

Är det inte risk att ni får en städad bild?

— Vi har väldigt erfarna inspektörer. Och det är väldigt sällan man enkelt kan rätta till något under de dagar vi är där. Vi intervjuar såväl lärare som rektorer och elever och får oftast en bred och djup bild.

I vilka situationer ser du att inspektionen bör komma oanmäld?

— Till exempel om vi inte fått tillräckligt med svar under en inspektion.

En aktuell rapport från Skolinspektionen visar stor skillnad mellan vad lärare och elever uppfattar som studiero. Vad tänker du om det?

— Ja, ungefär en tredjedel av eleverna svarade att de saknade studiero, medan bara cirka en tiondel av lärarna hade samma bild. Vi har inga tydliga belägg för varför det ser ut så. Man kan tänka sig att lärare ofta tycker att de har ett grepp om sin lektion och känner sig trygga i hur de ska lägga upp lektionen.

På vilket sätt ställer flyktingtillströmningen och de många nyanlända barnen nya krav på ert sätt att arbeta?

— I våra kvalitetsgranskningar försöker vi även gå in på nyanländas situation. Vi har också visat på ett antal problem, till exempel hur viktigt det är att göra en kartläggning för att snabbt få in eleverna i en bra utbildning. Vi ska också starta fler kvalitetsgranskningar, till exempel av introduktionsprogrammen. En stor del av de elever som kommit är i gymnasieåldern och vi behöver därför fokusera mer på den nivån.

Gör situationen att ni måste planera om er granskning?

— Vi måste alltid gå efter lagstiftningens krav och påpeka de eventuella brister vi ser. Men när det gäller vilka verktyg vi väljer tittar vi på varje enskilt fall. Om en kommun har stora svårigheter för att det snabbt anlänt väldigt många ensamkommande barn kanske vi ger en längre uppföljningstid för att rätta till bristerna.

Var ser du de största utmaningar den ­närmaste tiden?

— Lärarbristen och den stora skillnaden mellan skolor. Variationen mellan hur skolorna klarar uppdraget är fortsatt väldigt stor. De närmaste åren blir det väldigt viktigt för oss att prioritera och vara i de skolor där det är viktigast att vara.

Vilka är det då?

— Vi väljer ut skolor där kunskapsresultaten är svaga, men utgår också från vår egen skolenkät där vi ser vad både lärare och elever säger. Vi måste belysa de områden som är de mest centrala, till exempel de nyanländas situation.