Jag hann inte merän att låsa upp klassrumsdörren innan en elev ställde en fråga som jag faktiskt aldrig tidigare hade fått: "Är du känd, Micke?" Det var torsdag morgon. Jag var trött och ganska mosig i huvudet. Känd? Jag fattade noll. "Nej, det är jag nog inte", sa jag. "Men du är ju med i tidningen!"
Nu började det bli fart på klassen. Jag hade helt plötsligt ett gäng elever runt mig med nyfikna ögon och öron.
Tidningen? Jag fattade fortfarande ingenting. Jag borde inte vara med i någon av morgontidningarna. Min hjärna arbetade för högtryck. Kunde eleverna ha rätt? Jag började bli nervös.
"Nä, ni har nog blandat ihop mig med någon annan", sa jag nonchalant och gick in i klassrummet.
En svans av elever följde efter mig. Alla med skor och ytterkläder på sig. "Du är med! Titta!" sa en elev och visade stolt upp en utriven sida från en tidning. Och mycket riktigt. Där fanns jag. Med bild och allt. Det var en av mina krönikor för Lärarnas tidning — den som handlade om att jag började känna mig gammal och hade fått gråa hår.
Frågan upprepades eftersom nya bevis framkommit: "Är du känd?""Alltså, jag vet inte …", sa jag trevande. "Men varför är du med i tidningen?", sa en annan elev. "Han skriver böcker också, min farmor har läst hans första bok", sa en tredje elev triumferande.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Eleverna stod och studsade runt mig. Jag hade inte sett dem så uppspelta sedan de vann skolans årliga löptävling. Deras blickar fick mitt ego att växa. Va fan, jag kanske var känd ändå?
Jag hade aldrig pratat om mitt författarskap. Nu var det kanske läge att berätta hur jag tänker när jag skriver en krönika och hur jag ser på det skrivna ordet. Mina egocentriska planer avbröts abrupt av en elev som kom in i klassrummet och skrek: "Det är musik nu!" En sekund senare stod jag helt ensam. Mitt kändisskap var över innan det ens hunnit börja. Jag fick knappt fem minuter.
Jag visste att när eleverna väl kom tillbaka från musiklektionen skulle de vara helt ointresserade av mig och mitt skrivande. "The moment has passed", som det så talande heter på engelska. Nio-åringar lever i nuet. Får de inte svar på sina frågor direkt tappar de intresset. Vilket ibland gör det svårt att planera lektionerna, men det är också det som är charmen med yrket. Man vet aldrig vart en lektion tar vägen eller vad som fångar elevernas intresse.
Plötsligt kom en av eleverna tillbaka. Hon ställde sig framför mig. Ville hon höra mig berätta hur jag skriver? Ville hon kanske ha min autograf? Medan jag funderade på mitt nya liv som kändis sa hon: "Böj dig ner.""Öh, va?", sa jag. "Böj dig ner", upprepade hon.
Motvilligt gjorde jag som hon sa. Hon tittade på mig och sa: "Det stämmer, du har gråa hår!" Sedan sprang hon också i väg till musiken. Hon ville inte höra mig berätta om mitt skrivande eller ha min autograf. Hon plockade däremot ner mig ganska effektivt — men hon hade i alla fall läst min krönika.