Utbildningsvetenskapen måste prioriteras. I höst har regeringen chansen när den lägger fram sin nya forskningsproposition.
Hur skulle hälso- och sjukvården fungera om inte medicin och hälsa var ett eget forskningsområde? Om läkare var hänvisade till tillfälliga »läkarlyft« för sin specialisering? Om nya behandlingsmetoder aldrig fick ingå i någon klinisk vetenskaplig studie? Om inte läkare forskade själva, utan var forskningsobjekt för statsvetare och ekonomer? Det är en bisarr tanke. Men ändå är det den verklighet lärare och skolledare är hänvisade till.
Tanken med lärarutbildningen är att den ska vara »en angelägenhet för alla« på Sveriges lärosäten. Tyvärr har det inneburit att fort- och specialistutbildning inte kan säkerställas och att det saknas strukturer och medel för egen forskarutbildning och forskning.
Vi lärare märker av det genom små och spretiga utvecklingsmöjligheter och frånvaro av praktiknära forskning. Samhället märker av det genom att skolan utvecklas utifrån politiska idéer, konflikter och mediala dagsländor i stället för genom den forskning som professionen kan visa gynnar barns och elevers lärande.
Detta är ett av de stora strukturfelen i det svenska utbildningssystemet. Det grundar sig i uppfattningen att läraryrket inte ska vara en egen profession. Som om vårt gemensamma uppdrag, vårt professionella objekt — lärandet — inte fanns.
Få saker skulle få så stor betydelse för skolutvecklingen som om utbildningsvetenskapen blev ett eget utbildningsområde. Om detta skrev jag på DN debatt för en tid sedan tillsammans med Skolforskningsinstitutets generaldirektör Lena Adamson och flera andra betydelsefulla aktörer. Vårt gemensamma budskap var att det behövs en professionsfakultet för lärar- och skolledarutbildning med tillhörande forskarutbildning och forskningsresurser.
Sveriges samlade kostnader för utbildning var förra året cirka 7 procent av BNP. Motsvarande siffra för hälso- och sjukvården var 8 procent. Det är alltså kostnadsmässigt två fullt jämförbara sektorer. Men när man tittar på hur mycket staten satsar på forskning för dessa två sektorer är det slut på likheterna. Vetenskapsrådet finansierar årligen forskning inom medicin och hälsa för cirka 900 miljoner kronor medan utbildningsvetenskap får cirka 150 miljoner.
Ser vi till den forskning som är finansierad via lärosätenas basanslag är siffran för medicin och hälsa cirka 10,5 miljarder kronor medan utbildningsvetenskapens anslag inte ens går att beräkna eftersom vetenskapsområdet inte kan definieras. Dessutom får den medicinska kliniska forskningen ett par miljarder årligen inom ramen för ALF-avtalen, som det inte finns någon motsvarighet till inom utbildningsvetenskapen.
Problemet är givetvis inte satsningarna på hälso- och sjukvård. Problemet är bristfälliga resurser och strukturfel inom utbildningsvetenskapen. Nu har regeringen chansen att göra något åt detta när den nya forskningspropositionen kommer i höst. Regeringen måste ta tillfället i akt och lägga fram förslag som både stärker kunskapsutvecklingen och reprofessionaliseringen av läraryrket.
Vi i Lärarförbundet har fått starkt gehör för vår paroll att allt börjar med en bra lärare. Hur bra vi lärare blir handlar om vilka möjligheter vi får att utvecklas och utveckla vår kunskapsbas. Ge oss chansen att bli ännu bättre!