Fritidshemmet som tar tag i kulturkrockarna

Arbetet med filmen pågår för fullt. De tre 6-åringarna har lite olika roller. William Glimberg är mest aktiv i regisserandet. Han har en plan för hur leksaksfigurerna ska placeras. Matin Rezwani har också en del åsikter till att börja med. Fast han tröttnar när det tar för lång tid för filmen att bli klar. Qusai Alahmad intresserar sig mer för Line Isaksson, lärare i fritidshem, och hennes lärplatta som fotograferar figurernas flytt runt den lilla pappersscenen med tre klick för varje ny position. Då och då nynnar han några ord ur en ny sång han har lärt sig.

— Alla vara med. Alla vara med, sjunger han med mjuk röst.

Kanske för att det är de senaste svenska orden som han tagit till sig. Kanske för att grupparbetet med filmen får honom att känna just det. Att alla får vara med. Det är i så fall bra för det är, något förenklat, syftet med att erbjuda nyanlända elever som Qusai Alahmad en fritidshemsplats trots att deras föräldrar ännu varken arbetar eller studerar.

Alltsammans började för tre år sedan. Då fanns på skolan en stor grupp nyanlända elever som gick i förberedelse­klass. På rasterna blev det många konflikter mellan dem och övriga elever.

För att minska krockarna och för att snabbare integrera de nyanlända startades integrationsfritids. Det är som ett vanligt fritidshem förutom att de nyanlända eleverna också får gå där. Plus att varje avdelning har en språkstödjare anställd som talar de nyanländas modersmål. Numera arabiska, tidigare somaliska. Några särskilda aktiviteter ordnas inte men personalen har extra fokus på språkutveckling och relationsskapande.

— Barn som inte förstår hur man går in i en lek förstör leken. Det gör de andra barnen arga och barnet som förstör får inte vara med. Då får det barnet ofta svårt att delta i undervisningen i skolan eftersom det är upptaget med att försöka förstå varför det inte får vara med, förklarar Line Isaksson vikten av att ny­anlända barn får hjälp att lära sig de svenska koderna.

För det är inte bara språkförbistringen som ibland gör det svårt. Även kulturella skillnader kan ställa till det.

— I Sverige har vi levt i ett demokratiskt samhälle i många år. Men alla barn som kommer hit har inte det. De vet inte hur man löser konflikter på ett demokratiskt sätt. Som att störst inte alltid går först och att man lyssnar på varandra även om man inte är överens, säger Line Isaksson.

Hennes kollega Anette Reiver, som arbetar med de äldre barnen i skolans fritidsklubb, ger ett konkret exempel på sådant som kan krocka.

— I Sverige står man i kö. När vi hoppar hopprep står alla barn på led och väntar på sin tur. Men det är inte självklart för alla nyanlända barn så då får vi förklara, säger hon.

— Vår utmaning är att hela tiden se var vi behöver finnas för att kunna ingripa innan det smäller, fyller Emil Blixt i, också han lärare i fritidshem.

Fritidshemmets situationsbaserade lärande passar bra för att stötta barnen i deras relationsskapande och i deras språkutveckling. Under mellanmålet satt Line Isaksson och pratade med barnen om vad deras filmer skulle kunna innehålla. Melker Sundström började prata om fiskmåsar vilket fick Qusai Alahmad att titta upp från sin tallrik och fråga vad en fiskmås är för något.

— Är det en fisk som flyger?

— Nej, svarade Melker Sundström och pekade på en fågel utanför fönstret.

— Titta där. Så ser en fiskmås ut.

— Det är det som är så bra med fritids. Våra vardagliga samtal utvecklar barnens språk hela tiden, kommen­terar Line Isaksson när hon efteråt berättar om händelsen.

Från skolans idrottshall hörs samtidigt skratt och tjut. Där pågår en annan sorts situationsbaserat lärande. Nämligen dattenlekar i olika former.

— Datten är bra. Det är inte så svårt, barnen snappar upp nya ord och alla får vara med, säger Emil Blixt.

Att integrationsfritids fungerar visar skolans årliga utvärderingar, berättar Anette Reiver.

— Färre barn upplever sig nu utsatta och konflikterna har minskat. Och sociogrammen visar att de nyanlända eleverna snabbt får kompisar bland övriga elever.