Arbetet med nyanlända ställer nya krav på skolan. Tre lärare berättar om sina erfarenheter.
Caroline: Det fungerar inte, jag kör slut på mig själv.
Caroline känner sig frustrerad, splittrad och ensam som lärare för nyanlända. Hon arbetar på en skola med 700 elever i en större kommun. Sedan jullovet har hon haft ansvar för skolans nystartade förberedelseklass.
— Jag har inte fått någon särskild utbildning. Inte heller stöd eller tips kring hur jag ska strukturera upp och arbeta med förberedelseklassen. Jag får pröva mig fram för skolledningen saknar också kunskap. Det känns som vi alla har blivit tagna på sängen, säger hon.
Caroline har undervisat i svenska som andraspråk, sva, i fem år och är sedan 10 år utbildad lärare i både sva och engelska.
Kommunen har många nyanlända, men i Carolines skola har det fram till i år gått ganska få. Det har inte funnits någon förberedelseklass tidigare, man har som mest tagit emot 2—3 nyanlända per klass. Sedan årsskiftet har Caroline fått 17 nyanlända till klassen och den har fyllts på allt eftersom.
Hon upplever en stor skillnad mellan att ha enstaka nyanlända elever i en klass och ha en hel klass med nyanlända. Eleverna har varierande skolbakgrund. Alla bär på tuffa upplevelser som hon nästan dagligen måste hantera. De flesta behöver få individuella uppgifter och Caroline känner att hon inte räcker till för alla. Undervisningen i klassen hackas sönder när elever går ifrån för att slussas ut i andra ämnen med sina egna klasser.
— Det låter bra att ha en förberedelseklass men arbetet blev inte alls som jag tänkt mig. Min plan var att jobba mer språkinriktat i små grupper, men när man får nya elever var femte vecka går inte det, säger hon bekymrat.
Caroline läser på Skolverkets hemsida allt som finns om nyanlända. För att få tips har hon gått med i Facebookgrupper som »Svenska som andraspråk« och »Genrepedagogik och språkutveckling«. Hon följer bloggare som läraren Anna Kaya, som arbetar på Nationellt centrum för svenska som andraspråk.
— Det har varit jättetungt att undervisa 17 nyanlända trots att jag är utbildad i svenska som andraspråk. Det enda jag har därutöver är en föreläsning från Skolverket om kartläggningen av elevers kunskaper, säger Caroline.
Till hösten har hennes rektor lovat att anställa en lärare till på halvtid som ska jobba tillsammans med Caroline.
— Jag hoppas att hon menar det. Det fungerar inte att ha det så här i längden. Då kör jag slut på mig själv. Om förutsättningarna inte blir bättre måste jag hoppa av och söka mig till en annan skola.
Sara: Man blir hela familjens trygghet.
Det känns otroligt tungt att neka barn att komma in i klassrummet när de vill börja i skolan, säger Sara.
Sedan årsskiftet har 40 nyanlända barn kommit till den lilla tätorten där Sara arbetar. 15 står fortfarande i kö. Lagen säger att barnen ska tas emot inom en månad. Men det är inte lätt att få tag i lärare.
Sara har haft många nyanlända under sina 10 år på skolan, både i förberedelseklass och direkt i reguljär klass. Hon är lärare i svenska, svenska som andraspråk och SO.
I förberedelseklassen där hon nu arbetar bär många på traumatiska upplevelser.
— Flera saknar just nu stabila vuxna. I ett sådant läge blir inte kunskapskraven prio ett. Som lärare måste jag först bygga upp en trygghet och visa att jag är en stadig vuxen.
Många elever har stora kunskapsluckor.
— En del skulle behöva undervisning från årskurs 2 fast de åldersmässigt hör till årskurs 6. Vi lärare måste hantera det så att de andra eleverna i klasserna inte drabbas, säger hon.
Sara beskriver att lärarna i förberedelseklasserna får en nära relation till familjerna.
— Inte så att man åker hem till dem titt som tätt men man blir emotionellt inblandad när de berättar vad de upplevt. Det går inte att värja sig som i en vanlig klass. Man blir lätt familjens trygghet och deras länk in i samhället.
Marianne: Jag agerade på ren instinkt och frågade om han ville flytta hem till oss.
Marianne mötte sin elev Reza i korridoren. Han var askgrå i ansiktet. Hon hade försökt nå honom under förmiddagen eftersom han inte kommit till skolan.
— Jag ledde honom ut ur skolbyggnaden. Ut i den kalla vårluften, säger Marianne.
Med trevande stämma berättade Reza att Migrationsverket hade skrivit upp hans ålder från 16 till 19 år utifrån en röntgen av käken som gjorts några månader tidigare. Nu hotades han av utvisning till Kabul i Afghanistan, där han aldrig bott och inte hade någon anhörig. Han skulle flyttas från sitt boende för minderåriga till ett asylboende för vuxna.
Han var rädd — livrädd.
Marianne och kollegan Sonja hade varit Rezas lärare i ett år. De var lärare sedan mer än 20 år och hade arbetat med asylsökande barn i fem år, som lärare i svenska som andraspråk. De ansåg inte att Reza hade en högre mognad än sina kamrater i åttonde klass. Därför blev Marianne chockad över Migrationsverkets beslut, som vilade på den omdiskuterade röntgenmetoden för åldersbestämning.
— Det var en akut situation. Det kändes som om jag gick förbi ett barn som höll på att drunkna. Och jag förstod att han var beredd att ta sitt liv. Så jag agerade på ren instinkt och sa att han fick flytta hem till vår familj om han ville.
Marianne kontaktade omedelbart pojkens boende och ordnade det formella. Hon fick konfirmera sitt beslut i efterhand med sin make och skolans rektor. Men båda var positiva och glada att hon agerat.
Reza har nu bott hos Marianne och hennes familj i ett år. Han går i nionde klass men kommer att gå om nian till hösten. Han har fortfarande inte fått uppehållstillstånd. Marianne och hennes make kämpar på sin fritid för att han ska få stanna, men framtiden är oviss.
— Hemma är han vår son men i skolan är han min elev och jag favoriserar ingen elev framför någon annan, säger hon.
Sjävklart kan varken hon eller kollegan Sonja ta hem alla elever som har det svårt. På deras skola går i dag 42 nyanlända. Av dem har 15 kommit under läsåret. Kollegerna för en ständig dialog kring var gränsen går för det egna engagemanget och vikten av att förhålla sig professionell i rollen som lärare. Det är viktigt för att orka med de tunga stunder som kommer när deras elever mår dåligt eller hotas av utvisning.
— Skolan är för många barn det friskaste de har. Vi lärare blir de trygga vuxna som många saknar. För de ensamkommande barnen har vi nästan dagligen kontakt med deras boenden eller gode män eftersom deras liv är så komplexa, säger Marianne.
Hon ångrar inte för en sekund sitt beslut att ta hand om Reza, men det har påverkat henne djupt.
— Jag har fått en helt annan inblick i asylprocessen som de ensamkommande barnen går igenom. Jag vet hur skör tråden är för dem och hur mycket som hänger på att de har en bra advokat och god man. Jag kan inte jobba opåverkad längre utan försöker peppa och stötta eleverna. Men min viktigaste uppgift är att vara en bra lärare.
De intervjuade heter egentligen något annat.