Skolkommissionen fokuserar på utveckling och en dialog där professionen är experter – inte utförare. Det är bra.
Skolkommissionens delbetänkande som presenterades förra veckan inger hopp. För professionen, för lärandet, för eleverna och för Sverige. Äntligen kan vi prata om konkreta förslag som stärker utbildningssystemet — med undervisningen i fokus.
Ingen kan tvivla på att det hos politiker och huvudmän finns en ärlig vilja att förbättra skolan. Det har vi sett genom ett myller av löften, åtgärder och satsningar. Problemet är bara att alla dessa, både bra och mindre bra förslag, inte hänger ihop.
Sverige behöver strukturer och system som ger skolan chansen att stärkas inifrån. Som låter professionen driva utvecklingen av undervisningen och sätter elevernas behov i centrum. Det är detta Skolkommissionens uppdrag handlar om.
Det är inget enkelt uppdrag. Vi som sitter med i Skolkommissionen ska göra det som ingen annan har lyckats med, nämligen föreslå systemförändringar som gör det möjligt att vända kunskapsutvecklingen och stärka likvärdigheten.
Har vi lyckats då? Ja, jag är förstås part i målet eftersom jag själv är en av ledamöterna. Men jag tycker faktiskt att vi är något på spåren. Och kan vi i kommissionen, som är en så brokig skara av allt ifrån professionsrepresentanter till forskare och näringslivsrepresentanter, enas om den här typen av förslag borde även politikerna kunna göra det.
Det jag är mest stolt över i Skolkommissionens delbetänkande är att det genomsyras av ett tydligt fokus på professionens utveckling och förutsättningar. Kommissionen konstaterar att det behövs en infrastruktur för lärares och skolledares utveckling i yrket och föreslår ett professionsprogram med tydliga karriärsteg och stärkt forskningsanknytning. Att lärare och skolledare ska kunna bli ännu bättre, specialisera sig, bredda sig — ja utvecklas hela yrkeslivet — är givetvis en oerhört viktig beståndsdel i ett välfungerande utbildningssystem.
Skolkommissionen vill dessutom ha en starkare statlig styrning av skolans resurser — något Lärarförbundet länge har drivit. När skillnaderna mellan skolor ökar måste förutsättningar att klara det kompensatoriska uppdraget stärkas. Och då måste resurserna fördelas så att de bättre når dit behoven är störst.
Skolkommissionen föreslår också en ny myndighetsstruktur för bättre dialog mellan stat, huvudmän och lärosäten, vilket är viktigt för ett gemensamt ansvarstagande och fokus på förbättring. Det är dags att sätta punkt för kontroll- och felsökningsstyrningen och i stället börja jobba med dialog och utveckling, där professionen är experter, inte bara utförare.
Förutom detta är kommissionen skarp i sitt budskap om att skolan behöver samsyn och långsiktiga lösningar. En uppmaning som även vi i Lärarförbundet har upprepat åtskilliga gånger: Samlas, hitta gemensamma lösningar tillsammans med profession och forskning och se till att det blir lite lugn och ro och ordning och reda i skolpolitiken.
I januari 2017 ska Skolkommissionen presentera sitt slutbetänkande. Jag har höga förväntningar, både på kommissionen och mig själv. Och jag har höga förväntningar på politiken, som ska göra verklighet av de förslag som ger svensk skola rätt förutsättningar.