Helt klart ett F, fnyser kollegan och slänger undan novellen. Inte min elevs hoppas jag och försöker att liksom i förbifarten kika på signaturen. Den här gången tillhör den underkända eleven en annan skola och jag kan andas ut.
I stället förundras jag och hyser till och med en viss beundran för lärarkollegan som verkar så säker i sin bedömning.
Vi är 15 svensklärare från kommunens högstadieskolor som samlas för att bedöma nationella prov i svenska tillsammans. Hittills har det gått bra. Vi dricker kaffe och känner gemyt, förenade i tacksamhet över att slippa ägna påsklovet åt att rätta prov. Vi har delat upp oss i tre grupper, en för varje skrivuppgift. Vi har läst in oss på bedömningsanvisningarna och känner tillförsikt inför dagens arbete. Men så är det också bara förmiddag ännu.
Jag är den första att skriva under på att sambedömning är nödvändig, avidentifiering viktig och att bedömningsdiskussionerna utvecklar oss som pedagoger. Men ju längre dagen går desto mer komplicerat blir det.
Den här texten är för lång, säger någon. Vad då lång? säger en annan. Om texten är bra spelar väl inte längden någon roll?
Den här handlar inte om ämnet, anser någon. Johoodå, replikerar en annan. Om ämnet är ständigt närvarande i huvudpersonens tankar behöver det inte uttryckas explicit. Ett stilistiskt grepp ju.
Den här texten fattar jag ingenting av, häver någon ur sig och inom mig föds en förbjuden tanke. Tänk om det inte är texten det är fel på.
Som mentor i en nia har våren varit en balansgång. Samtidigt som jag präntat provdatum i varenda elev har jag försökt dämpa deras stress genom att upprepa mantrat att ett NP endast är ett bedömningstillfälle av många. Men att själv hålla dessa prov på yrkesmässig distans är svårare än jag trodde.
Så när kollegan från grannskolan kläcker ur sig något nedsättande om min elevs text blir jag ledsen. Jag tar åt mig. Mer professionell än så är jag tydligen inte. Och jag har svårt att hålla mig utanför diskussionen om en text som jag vet handlar om något jobbigt som min elev gått igenom.
Samtidigt gror en misstanke om att en grupp lärare genomgående är hårdare i sina bedömningar än en annan. Stämningen blir spänd och det svider i yrkesstoltheten när det bestäms att vi på nytt ska gå igenom alla texter som bedömts med ett F. Flera ifrågasätter. Litar ni inte på oss? Lika bra att vi rättar proven på egen kammare, säger någon.
Tvärtom, menar jag. Ju mer infekterat det blir, oss bedömningsproffs emellan, desto större behov av att bedöma tillsammans.