Det är dags att lärarfacken slutar slåss om medlemmarna. Det tycker Åsa Fahlén, Lärarnas Riksförbunds nya ordförande.
Skrivbordet blänker i det kliniskt städade arbetsrummet. Åsa Fahlén skakar hand med ett glittrande leende. Propert klädd i svart kofta, espradillos med kilklack och guldklocka. Men djupt i hennes hjärta bor en kaxig punkare.
— Jag lyssnar gärna på musik som drar i gång någonting i mig. Jag tycker punken har det där. Där finns något som lockar.
Lärarförbundet vill att de två förbunden som organiserar lärare ska bli ett. Vad säger du om det?
— Jag har inte det uppdraget av mina medlemmar. Det fanns inte en enda motion på vår kongress i maj om att vi borde gå samman. Däremot tycker jag att det är jätteviktigt att vi samarbetar.
Varför är mer samarbete viktigt?
— De två lärarorganisationerna behöver prata om samma saker på samma sätt. Därför bör vi försöka hitta frågor där vi tycker likadant och fundera på hur vi kan stärka varandra.
— Jag har redan träffat Johanna Jaara Åstrand (Lärarförbundets ordförande) ett par gånger, presidierna har också mötts. Och nu i höst ska styrelserna träffas. Det är länge sedan de gjorde det.
Vad berodde det på att de inte träffades?
— Jag vet inte, personkemi kanske. Men samarbetet har verkligen blivit mycket, mycket bättre och det välkomnar jag.
Kan detta vara första steget på vägen mot att LR och Lärarförbundet blir ett förbund?
— Det skulle det kunna vara. Ibland upplevs det som att vi slåss mot varandra och bråkar om samma medlemmar. Jag tror att det är väldigt kontraproduktivt och inte något som medlemmarna i något av förbunden egentligen uppskattar. I Göteborg, som jag kommer ifrån, har förbunden haft ett gott samarbete med varandra, både på min skola och i staden.
Det låter som att du öppnar för en allvarlig diskussion om ett enat förbund?
— Absolut. Jag vill fortsätta samarbetet och öka det.
Hur skulle du beskriva din och Johanna Jaara Åstrands relation?
— Jag skulle säga att den är god. Vi är båda intresserade av att hitta frågor där vi tycker likadant och det känns väldigt bra.
Hur skiljer den sig från den relation de tidigare ordförandena Metta Fjelkner och Eva-Lis Sirén hade med varandra?
— Det enda jag vet är att de inte pratade med varandra och att styrelserna inte träffades under ganska lång tid. Och det är klart att då blir det två förbund som inte stämmer av med varandra och som delvis kan säga motstridiga saker, fast båda representerar lärare.
Vad skulle vara fördelen med att bara ha ett lärarförbund?
— Många tycker nog att det verkar konstigt att ha två förbund för lärarna. Har man ett förbund blir det en ganska stark röst.
Vad finns det för skäl att fortsätta som eget?
— Det finns i dag inget tryck från våra medlemmar att gå samman med Lärarförbundet. LR:s medlemmar tycker att vi har en viktig röst i skoldebatten och så länge det ser ut så tror jag att vi fyller en funktion. Lärarnas Riksförbund organiserar inte förskollärare.
Borde ni välkomna dem?
— Det är lätt att svara ja på den frågan. Mycket har förändrats de senaste decennierna. I dag finns en läroplan för förskolan, förskollärarna är akademiker och så vidare. Det är inte lika lätt som förut att dra de här skiljelinjerna mellan lärare i skolan och förskollärare.
— Men som det ser ut nu har vårt förbund egentligen ingen politik för förskolan och det fanns inga tydliga signaler i frågan under vår kongress heller.
Vinner LR på att inte ansluta förskollärare?
— Jag tror att många medlemmar har sett det som en fördel att vi varken har förskollärare eller skolledare i vårt förbund, eftersom vi har kunnat vara väldigt tydliga i rena lärarfrågor. Lärarlönelyftet väcker mycket känslor.
Hur ser du på den satsningen?
— Jag tycker att det är alldeles nödvändiga pengar till läraryrket. En tredjedel av lärarna får höjda löner med flera tusen kronor, medan resten inte får något alls. Är det en bra modell?
— Det är ett sätt att driva upp lärarlönerna och det tror jag är nödvändigt. Men jag förstår också att det leder till missnöje.
Vad beror missnöjet på, tror du?
— Som kriterierna är skrivna skulle jag säga att i stort sett alla lärare lever upp till dem. Men pengarna räcker inte och det är en svårighet. Därför borde kommunerna och friskolorna skjuta till pengar för alla de lärare som uppfyller kriterierna. Nu talar en del icke utvalda lärare om sig själva som sistalärare.
Vad tänker du om det?
— Jag förstår det. Men det finns redan stora skillnader i vad lärare tjänar, mellan olika kommuner och skolor. Även på samma skola kan det skilja tusentals kronor mellan lärare som har jobbat lika länge.
— Jag tycker att Skolkommissionen har rätt när den föreslår ett nationellt professionsprogram med tydliga karriärsteg för lärare. LR vill att staten ska ta över huvudmannaskapet av skolan.
Vad innebär det?
— Vi vill ha ett nytt, modernt huvudmannaskap, där staten tar över finansieringen och har en tydlig styrning av skolan.
Ska lärarna anställas av staten?
— Nej, inte nödvändigtvis. Kommunerna kan väl betala ut lönerna. Vad vi vill komma åt är att få en likvärdig skola, som inte är beroende av kommunpolitikernas prioriteringar.
Innebär det att ni är på väg att backa från kravet på en statlig skola?
— Jag skulle säga att vi har blivit tydligare. Tidigare har vi talat om en statlig skola, men har inte riktigt definierat vad det innebär.
Vad menar ni då?
— Att staten finansierar skolan baserat på ett socioekonomiskt index för varje skola.
Vad säger att en statlig finansiering skulle ge mer pengar till skolan?
— Vi ser ju nu att staten tycker att skolan ska ha mer pengar. Skolan är faktiskt en nationell angelägenhet.
Stefan Helte