Jag stiger in i klassrummet. 25 olika instrument sitter huller om buller. Bastuban och trummorna dränker nästan ljudet från en skränande saxofon. Fiolerna gnisslar. Fagotterna låter som om de gråter. I ett hörn sitter en ensam triangel som försvinner i kakofonin. Det här är mina instrument som jag ska få att spela ljuv musik när läsåret är över.
Jag älskar utmaningen att lära känna alla dessa olika individer. Hur får jag pukorna att låta lagom högt? Hur får jag cymbalerna att slå på rätt ställe? Och hur får jag triangeln att höras? Det är ett konstnärligt yrke, att hitta vägarna till varje elev. Det gäller att se alla, att höra alla och få dessa olika karaktärer att ljuda i samklang. En bastuba måste få vara en bastuba. En fiol är alltid en fiol. Hur ger vi dem bäst förutsättningar att lyckas? Hur kan jag se till att alla får plats, utan att någon tar över? Vem låter jag spela solo? Vilken typ av stycken väljer jag, som passar för min orkester att spela?
När jag valde att bli lärare, gjorde jag det för att jag tyckte att det verkade bra att kombinera med kreativa yrken, som att skriva böcker och illustrera. Vad jag inte visste, var att läraryrket var det mest kreativa av dem alla. Som lärare skapar jag något så stort som kunskap. Jag är kunskapsskapare.
Jag tvingas till snabba beslut flera gånger om dagen. Jag måste improvisera, tänka om, tänka nytt, tänka utanför alla boxar som finns. Oftast är förutsättningarna värdelösa och tidsmarginalerna små. Min orkester kan när som helst springa ut ur klassrummet om jag inte har ordning på min föreställning. Dessutom har allt jag gör ett högre syfte.
Mina elever ska inte bara stå ut, må bra, sitta stilla och jobba. De ska utvecklas, växa, lära sig allt som läroplanen säger och gärna lite mer. De ska bli ansvarstagande individer som kan fatta kloka beslut baserade på kunskap. Min lilla orkester ska inte bara spela vackert i mitt klassrum, de ska kunna spela precis vad de vill, resten av livet.
Så här i början av terminen är det oftast lite kaos. Det där som fungerade så bra i våras verkar helt bortblåst. Plötsligt kan min orkester inte ens spela »Lilla snigel« tillsammans. Det blir omstart efter omstart och jag sliter mitt hår.
Ibland tvivlar jag på min egen förmåga. Det kanske är jag som har glömt hur man dirigerar en klass? Jag kanske har blivit för gammal och trött? Jag kanske borde använda andra metoder?
Eller just det. Det är väl så här det är? Det tar lite tid innan allt hamnar på plats igen. Vid höstlovet, då brukar allt fungera bra. Vecka 44, det är ju snart.