»Särlösning ska inte vara första åtgärden«

Den pedagogik som är nödvändig för vissa elever är bra för alla. Det menar Specialpedagogiska skolmyndighetens chef Greger Bååth.

Fristående grundskolan Stockholms internationella Montessoriskola, kommunala Kungsholmens västra gymnasium, de statliga specialskolorna Manilla och Hällsbo. Den runda byggnad där Specialpedagogiska skolmyndig­hetens östra regionkontor huserar är om­given av plugg för alla sorters elever.

Greger Bååth, veteran i stödbranschen, välkomnar regeringens specialpedagogiklyft som ska kompetensutveckla verksamma lärare. Men även lärarstudenter borde bli bättre förberedda för barns olika behov — så att det inte blir en chock när de möter sin första heterogena elevgrupp.

— Lärarutbildningen måste förmedla perspektivet att olikheter är en tillgång.

I våras startade ni »Fråga en rådgivare« – en tjänst där lärare kan få specialpedagogiskt stöd i sin klassrumsvardag via mejl, telefon och snart även chatt. Ert egna lilla lyft för vanliga lärare?

— Ja, i princip alla specialpedagoger vet vilka vi är och vad vi gör, skolledare och förvaltningschefer vet det också i hög grad. Men bland lärarna är vi inte så kända som jag tycker att vi borde vara.

Vad frågar de om?

— Allt möjligt, de har till exempel fått en elev med den eller den funktionsnedsättningen och vill veta vad som är viktigt att tänka på som lärare. Vilka är de pedagogiska konsekvenserna? Finns det anpassade lärverktyg?  Kan vi söka bidrag?

Hur många elever har någon form av funktionsnedsättning?

— Det vet vi inte. Av respekt för den person­liga integriteten förs inte statistik över ­funktionsnedsättningar i skolan. Men det vi tydligt kan se är den ökande neuro­psykiatriska diagnosticeringen. Det är en grupp där förfrågningarna om stöd från oss har ökat de senaste åren.

Vad tycker du om det?

— Om man ställer en diagnos utan att sätta in några åtgärder är den inte mycket värd. Det är inte heller bra om den är ett villkor för att komma åt resurserna. Diagnoser är ingenting man måste ha för att ta kontakt med oss.

Sedan 2014 behöver inte lärare skriva åtgärdsprogram för elever som behöver stöd av mer tillfällig karaktär. Men skolan ska ändå anpassa undervisningen efter dessa elevers behov, så kallad extra anpassning. I slutet av augusti kom Skolinspektionen med en första uppföljning av lagändringen som visar att elevgruppen nu ofta inte får någon hjälp alls.

Var det fel att sänka kravet på åtgärds­program?

— Det är inte fel att försöka hitta sätt att arbeta där lärarna får mer tid till sitt kärnuppdrag. Men vi tycker ändå det är viktigt att man ­dokumenterar de saker man gör inom de extra anpassningarna så att det går att följa utvecklingen kring en individ. Fast dokumentationen behöver inte vara så omfattande.

Varför blir inte anpassningarna av?

— Lärarna försöker nog men man får ha respekt för att inte alla vet exakt hur de ska göra. De måste få rätt förutsättningar och stöd för att kunna ta sitt ansvar. Och för att lyckas är det viktigt att de agerar i samspel med andra, bland annat elevhälsan — och att de agerar tidigt.

Finns en tendens att vänta och se?

— Ibland. Men att vänta är sällan någon framgångsrik metod. Vi brukar säga »ta kontakter, sök stöd tidigt« för det förlorar man aldrig på.

Kammarrätten har i en dom slagit fast att kommuner inte får ha särskilda resursskolor med egen rektor, eftersom man anser att det finns risk att eleverna aldrig återvänder till sin tidigare skola. Sveriges Kommuner och Landsting vill att det ska vara tillåtet. Vad tycker du?

— Jag har full respekt för att Kammarrätten drar den slutsatsen. Det får aldrig vara så att en elev riskerar att bli inlåst i en permanent speciallösning. Däremot tycker jag att en särskild undervisningsgrupp kan vara lämplig inom ramen för ett planerat pedagogiskt åtgärdsprogram som noga följs upp.

Men för friskolor går det bra att nischa in sig på särskilt stöd. Även i era statliga specialskolor går eleverna permanent. Hur konsekvent är det?

— Det är klart att vi som jobbar för en likvärdig utbildning kan tycka att det vore bra om man likställde förutsättningarna mellan kommunala och fristående skolor.

— När det gäller våra statliga specialskolor är målgrupperna så små att det är svårt att föreställa sig att varje skolhuvudman skulle kunna skapa den kommunikativa miljö som barnen behöver.

Händer det att det blir ideologiska låsningar kring inkludering och särlösningar?

— Det kan finnas en risk för pedagogisk prestige och jag tycker inte att man ska låsa sig alltför mycket i principer. Man måste hela tiden ha barnets behov i fokus och det kan innebära att man får hitta mer pragmatiska lösningar ibland.

— Vi försöker hela tiden säga: Börja i det generella och försök hitta lösningar i lär­miljön som är bra för hela gruppen. Om det sedan visar sig att de extra anpassningarna inte räckte för Kalle eller Lisa kan en sär­lösning vara nästa steg.

Härom veckan bad pedagogikprofessorn Jonas Linderoth om ursäkt för att ha bidragit till en pedagogik där elever ska söka kunskap på egen hand och reflektera över sitt lärande från tidig ålder. Anser du att barn klarar det?

— Många av de barn vi jobbar med har stort behov av en aktiv pedagog som konkretiserar och styr undervisningen. När man utmanar eleverna och låter dem ta lite större ansvar är det viktigt med förberedelser — och att inte göra det för tidigt.

— Barn som har bra förutsättningar i form av egen kapacitet och stöd hemifrån klarar sig ofta bra oavsett pedagogisk situation. Men jag brukar säga att det som är nödvändigt för vissa barn är bra för alla.

Skolan är under hård press, med brist på både speciallärare, specialpedagoger och andra lärare. Är du orolig för möjligheterna att ge elever det stöd de behöver?

— Ja. Det viktigaste som händer i skolan händer i mötet mellan pedagogen och eleven. Är det för få pedagoger, som möter för många elever, riskerar det att bli bekymmersamt.