Jag har bytt jobb förr. Flera gånger faktiskt. Det är alls inte första gången jag rensar ur skrivbordslådor och tar farväl. Men det är första gången jag säger upp mig sedan jag blev lärare och jag är helt oförberedd på att det skulle kännas så här:
• Som att jag sviker. Lämnar mina kolleger åt sitt öde i lärarbristen eftersom skolan inte anställer någon i stället för mig och mina timmar läggs som tunga stenar på arbetslagets börda. Ganska surt att det ens gick att lösa på det viset om jag ska vara ärlig.
• Som att jag ljuger. När jag har gett sken av att se framåt på den gamla arbetsplatsen, planerat för samarbeten över ämnesgränser och möblerat om i arbetsrummet, så som en gör då en tänker sig en framtid efter semestern. »Men då visste jag ju inte att drömjobbet skulle dyka upp under sommaren« vill jag förklara, men det blir mest fånigt för ingen har frågat.
• Som att jag överger eleverna som redan bytt lärare alldeles för ofta och som kanske inte hoppats men åtminstone räknat med att jag skulle stanna. »Du kan väl komma tillbaka till oss«, säger några av dem som jag träffar på stan en lördag och jag är beredd att säga ja på stående fot. Smicker är ett effektivt vapen.
• Som att jag stympas och lämnar kvar en del av min själ på den gamla skolan. Att mitt arbete varit så intimt förknippat med min person har jag inte förstått och jag känner behov av att diskutera gamla tider med kolleger som naturligtvis inte har tid med det eftersom de har ett jobb att sköta.
• Som att mitt ego är så uppblåst att det kan spricka vilken sekund som helst och som att det därför verkligen är på tiden att jag byter arbetsplats och kommer ner på jorden.
Så jag ställer mig vid pappersstrimlaren i kopieringsrummet och rensar ut åtta års arbete, tömmer skrivbordslådor och hittar säkert hundra påsklämmor från alla mina smörgåspåsar genom åren och lämpar av högar av böcker och material på svensklärarkollegernas skrivbord. Några utvalda minnen och snälla ord från elever får följa med och förvaras i en låda inför framtida motgångar, men förvånansvärt mycket kan kastas.
För varje kilo papper jag slänger blir jag lika mycket lättare i sinnet.
I ett tillstånd gränsande till eufori fantiserar jag om att bli en ny människa, åtminstone ta mig ett nytt smeknamn, på det nya jobbet och funderar över vad som ska följa med förutom kaffekoppen och fotot på familjen.
Ett lärarjobb är inte vilket jobb som helst och nu har jag påbörjat ett nytt. Som gymnasielärare. Det ska bli intressant att se vad det gör med mig.