Vinsttak inte hela lösningen

Just nu pågår en intensiv debatt om vinster i välfärden. Regeringens kommande utredning om vinstbegränsning kritiseras från alla håll — oavsett om man menar att den inte går tillräckligt långt eller att den skulle ta död på hela den privata välfärdssektorn. Det är lätt att plocka politiska poänger i frågan men betydligt svårare att komma åt problemet med att resurser inte används klokt.

Först och främst, låt mig vara tydlig med att det i vårt skolsystem i dag finns stora behov av resursförstärkningar. Lärarbristen är akut och det sätter hela utbildningssystemet på prov. En lärares lön är i genomsnitt 1 900 kronor mindre per månad än medel­inkomsten i alla yrken. Jämför man med ­andra akademikeryrken, till exempel ekonom eller civilingenjör, är skillnaden 10 000—15 000 kronor per månad.

Trots att flera viktiga steg har tagits mot högre lärarlöner är det långt kvar innan lärarnas arbete är rätt värderat. Det behövs stora investeringar för att mota lärarbristen och säkra lärarför­sörjningen. Investeringar som på sikt kommer att bli en lönsam affär för samhället, men lika fullt innebär en kostnad här och nu.

Det behövs också stora investeringar i lärares kompetensutveckling och investeringar som frigör tid att fokusera på elevernas lärande och det kollegiala samarbetet. Det behöver anställas fler yrkesgrupper som kan avlasta, elevhälsan är i behov av förstärkning och det centrala stödet till skolledarna kan bli mycket bättre. För att inte tala om alla IT-system som skulle behöva bytas ut och hållas uppdaterade.

Kort sagt, det finns hål att stoppa eventuellt överblivna pengar i. Det är viktigt att vidta åtgärder för att hindra att resurser rinner ut ur systemet. Samtidigt måste man vara medveten om att det inte finns några som helst garantier för att en vinstbegränsning leder till högre lärarlöner, bättre kompetensutveckling, minskad arbetsbelastning eller stärkt elevhälsa.

En vinstbegränsning omfördelar inte mellan skolor, tar inte hand om elevsegregering eller otillräckligt med särskilt stöd. Det hindrar inte pengar från att bli vinst i städbolag som städar klassrum eller paviljongsuthyrningsföretag som bygger baracker. Och det stoppar inte kommuner från att använda miljarder som var avsatta till skolan till att skriva av pensionsskulder.

Lärarförbundets kongress har tydligt fastslagit vårt förbunds hållning i vinstfrågan: »Vinstuttag får aldrig gå före elevernas lärande, utbildningens kvalitet eller skolans arbetsmiljö«. Men för att den principen ska fungera krävs inte bara att man tätar den droppande kranen — man måste också rensa ledningarna och justera vattentrycket.

Genom en bättre resursfördelning och genom att lärares och skolledares bedömningar får spela större roll kan resurserna göra mer nytta i skolsystemet. Behoven är utan tvekan större i skolan i utanförskapsområdet där de flesta eleverna har ett annat modersmål än svenska och föräldrarna har kort utbildning, än i prestigeskolan i stan med motiverade elever som har välutbildade föräldrar. Det måste också avspegla sig i resursfördelningen.

Det behövs åtgärder som tar hand om de verkliga utmaningarna.