Varannan flicka utsätts för sexuella trakasserier i skolan men personalen väljer ofta att inte ingripa. Det säger forskaren Katja Gillander-Gådin.
Att bli kallad hora eller bög, bli tafsad på eller få sexuella kommentarer om sitt utseende är vardag för många elever. Det är inte på festivaler utan i skolan som de allra flesta sexuella ofredanden sker. Enligt flera studier utsätts ungefär varannan flicka någon gång under sin skoltid, men ytterst få anmäler. Trots att problemet är välkänt väljer skolpersonal ofta att blunda eller bagatellisera. Det hävdar Katja Gillander-Gådin, professor i folkhälsovetenskap vid Mittuniversitetet som forskat på området i över 20 års tid.
Vilket stöd får flickor när de berättar vad de utsatts för?
— Oftast inget alls. I stället läggs ansvaret på den utsatta — tjejerna ska ändra sig och lära sig att säga ifrån. Men problemet kan inte lösas om fokus bara hamnar på den som är utsatt. Ingen skulle sätta elever med mörk hudfärg i en grupp för att träna deras självförtroende och lära dem säga ifrån om de blivit kallade »svartskalle«. Alla vet att det är rasism och ett strukturellt problem som måste hanteras.
Har du något exempel där flickor inte fått stöd?
— En grupp flickor i årskurs 2 var jätteupprörda när de blivit kallade hora. När jag träffade dem fyra år senare ryckte de på axlarna. De hade förgäves försökt få läraren att agera men hade nu gett upp. Jag kan inte förstå det på annat vis än att det måste finnas en uppfattning i skolan om att unga tjejer måste kunna tolerera sådant.
Hur kommer det sig att sexuella trakasserier har blivit normaliserade i skolan?
— Normaliseringen är en process som sker gradvis. Till skillnad från mobbning är problemet nedprioriterat. Det finns en rad faktorer som spelar in: okunskapen om maktrelationer och på många håll en tystnadskultur. Detta leder till en gradvis avtrubbning. De utsatta tjejerna tänker att det kunde ha varit värre och accepterar situationen. Skolorna borde verkligen ställa sig frågan om detta ska få förekomma i en utbildningsmiljö.
Finns det fler faktorer som påverkar?
— Vuxenvärlden har valt att titta bort i stället för att ta tag i problemen. Det är sällan någon som säger stopp. Då finns risken att det accelererar och det tycker jag mig se. Pojkar klarar sig undan med att säga att de bara skämtade. En annan bortförklaring är att killar är omogna och inte förstår vad de gör, att de egentligen är intresserade av tjejerna.
— Det finns lärare som försöker göra något åt det, men utan skolledningen bakom sig blir det svårt. Lärarna har det tufft och har dåligt samvete för att inte räcka till.
Vad blir konsekvenserna för elever som utsätts för sexuella trakasserier?
— Det är vanligt med psykisk ohälsa, sämre självkänsla och självskadebeteende bland tjejer som utsätts. Det ökar helt enkelt risken för depressioner. För killar får det inte lika stora negativa konsekvenser.
Vilka killar är det som riskerar att utsättas?
— De som avviker från grabbnormen på något sätt, som anses svaga och lätta att ge sig på. Det vanligaste är bli kallad homofobiska tillmälen som exempelvis bög. Killar utsätts generellt mer sporadiskt medan tjejerna blir utsatta under längre tid.
Hur kan ord som hora och bög ha blivit accepterade i skolans värld?
— Säg det. Många anser att orden inte betyder något, det är bara något eleverna säger. En lärare tyckte att de var så vanliga att det inte var något problem. Det är helt galet.
Om en elev berättar att den blivit utsatt, hur ska skolan agera?
— Det finns klara regler för vad skolan ska göra: ta reda på vad som hänt, dokumentera, se till att det upphör och följ upp. Gör skolan inte det bryter den mot lagen.
— Sedan måste det bli konsekvenser för den som gör detta. På gymnasiet finns möjligheten att stänga av eleven. Medvetenheten om normer och respekt för varandra och varandras kroppar — en grundläggande kunskap man bör få redan i förskolan — måste byggas in i verksamheten på alla nivåer.
Vem har ansvar att se till att det görs?
— Ansvaret ligger på huvudmannen. Skollagen säger att skolan ska arbeta med jämställdhet och för en trygg miljö. Enligt diskrimineringslagen ska skolan ta fram en handlingsplan för förebyggande arbete varje år tillsammans med eleverna och utvärdera den årligen.
— Många skolor gör dock inte detta. Situationen skulle se annorlunda ut om det gjordes men skolorna har jättemycket annat att brottas med.
Behöver skolorna mer resurser till arbetet?
— Demokratiska värderingar kostar egentligen inga pengar. Och att vara emot sexuella trakasserier och ha en pedagogik som främjar trygghet behöver inga extra resurser. Det handlar om att prioritera.
Varför prioriterar inte fler problemet?
— Det handlar om bristen på kunskap och till viss del på viljan. Lärarutbildningen borde innehålla mycket mer om hur man jobbar för jämställdhet och med demokratiuppdraget. Då skulle det gå att förändra och sätta stopp för vissa saker tidigare.
Har problemen förvärrats?
— Många lärare jag pratar med anser det. Sexuella trakasserier har alltid förekommit men språkbruket har förändrats. Sociala medier har blivit ytterligare en arena, det finns färre fredade zoner i dag. Även på nätet är tjejer mer utsatta än killar.
Varför gör ungdomarna så här?
— För pojkar är det ett sätt att skapa maskulinitet i en killgrupp och att ta avstånd från sådant som är feminint. Det ger stilpoäng att trakassera tjejer eller svaga killar.
— När tjejer trakasserar rör det sig ofta om ryktesspridning eller att stigmatisera någon som gjort avsteg från snäva normer — en tjej som är för mycket eller för lite av något. Men även det är en del av det patriarkala systemet att kontrollera kvinnors kroppar.
Diskrimineringsombudsmannen anser inte att barn ska pekas ut som sexualförbrytare och driver därför inte sexuella trakasserier i skolan till domstol. Vad anser du om det?
— Det kan inte vara så synd om förövarna att vi ska låta bli att anmäla. Eftersom det är skolan som blir anmäld, om den inte agerar, blir ingen utpekad som sexualförbrytare i något register. Det är skolan som blir utpekad, om den anses ha brustit i rutinerna.
Ola Rennstam