Dagens finansiering av skolan fungerar inte. Inför i stället ett system som baseras på de faktiska kostnaderna för varje elev.
I min förra ledare i Lärarnas tidning skrev jag att det är viktigare att säkerställa skolans finansiering än att införa en vinstbegränsning för friskoleföretag. Min poäng var att en begränsning av vinster inte hjälper de skolor som hankar sig fram för att resurserna inte räcker till. Det som däremot skulle hjälpa är ett ersättningssystem som bättre motsvarar de faktiska kostnaderna. Som en bonus skulle det också kraftigt minska möjligheten att göra enkla vinster.
Lärarförbundets förslag är: Slopa dagens individuella skolpeng. Det är ingenting annat än ett teoretiskt ramverk som inte matchar kostnaderna för att bedriva skola och förskola. Skolpengen gör det lönsamt att ha stora klasser och låg lärar- och förskollärartäthet. Skolpengen innebär också att resurser dras från skolor med större utmaningar till populära skolor som enkelt kan fylla sina klasser.
Om en klass tappar en elev, innebär det då att kostnaderna för klassen automatiskt blir lika mycket lägre som elevens skolpeng? Nej, givetvis inte. De stora kostnaderna för lärare och klassrum finns fortfarande kvar. Om en klass tvärtom växer med en elev, innebär det då att kostnaderna ökar i samma utsträckning som finansieringen ökar? Nej, inte det heller. En extra elev i en befintlig klass innebär i princip bara lite ökade kostnader för läromedel och skolmat.
Tänk er följande: En ny friskola startar i kommunen och lockar till sig tillräckligt många elever för att fylla sina klasser. I kommunens skolor försvinner en del av elevunderlaget och därmed en del av finansieringen, men kommunen kan inte minska sina kostnader i samma grad eftersom den har ett skolpliktsansvar. Kommunen måste alltid kunna erbjuda en plats för den elev som vill komma tillbaka och måste ha en organisation som klarar skiftande elevkullar och en friskolekonkurs.
För att kompensera för det ekonomiska bortfallet tvingas kommunen kanske höja skolpengen. Det i sin tur innebär också att friskolans finansiering ökar. Skillnaden är att den fristående skolan med fulla klasser och exakt antal lärare får ett överskott, medan kommunen sannolikt fortfarande har en svagare finansiering än den hade från början trots höjd skolpeng. Det blir med andra ord en dyr historia för skattebetalarna.
Därmed inte sagt att kommunerna inte kan använda resurser bättre och öka kvaliteten i sina skolor — det kan de definitivt! Men det är ingen ursäkt för en skolfinansiering som skapar stora hål på vissa ställen och överskott på andra.
I stället för dagens individbaserade skolpengssystem behövs ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, med hänsyn taget till socioekonomi. I ett nytt ersättningssystem ska det inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet lärare och förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen. En tillkommande eller bortfallande elev ska inte ställa hela finansieringen på ända. Och samarbetet mellan skolan och hemmet ska inte försvåras av »då-tar-jag-min-skolpeng-och-går«-faktorn.
Det är hög tid att utforma en skolfinansiering som stimulerar kvalitet i alla skolor och låter resurserna göra nytta.