Agneta Nilsson fick ett bouleklot i huvudet på en idrottslektion. Hon har kämpat i tolv år för att få ersättning.
Allt fler lärare blir sjuka av sitt arbete. Men få av dem som blir långvarigt sjuka får ersättning för förlorad arbetsinkomst, så kallad livränta.
Agneta Nilsson är en av många lärare som har fått erfara konsekvensen av socialförsäkringens skärpta regler (se nedan). Hon har i tolv års tid förgäves kämpat för att få livränta efter en arbetsolycka som, enligt hennes beskrivning, förändrade livet.
På bordet framför Agneta Nilsson ligger högar med papper — tolv år av journaler och juridiska dokument.
Olyckan inträffade den 8 juni 2004. Det var terminens sista lektion i idrott på en särskola i Göteborg, där Agneta Nilsson arbetade med en grupp äldre pojkar med bland annat diagnosen autism. Hon var, med sin förskollärarutbildning, anställd som resurs för gruppen och stöd åt lärarna.
Den här idrottslektionen minns hon som rätt rörig, kanske var det också skolårets slut som bidrog till det. I ett obevakat ögonblick tog en av pojkarna ett bouleklot i handen och slängde i väg det — rakt i bakhuvudet på Agneta Nilsson. Hon föll ihop.
— Jag minns att alla skrek och att pojkarna började slåss, för att de var arga på den som hade slängt i väg klotet. Jag svimmade inte av men var alldeles yr och öm. Fick ligga ner och sedan gå hem från jobbet.
Agneta Nilsson förstod inte först hur allvarlig skadan var och hur mycket den skulle påverka hennes liv. Hon gick till jobbet nästa dag, men kände sig yr och svag. På akuten samma dag bedömdes hennes tillstånd som tillräckligt gott för att hon skulle få åka hem.
Sedan följde ett svårt år, där Agneta Nilsson försökte arbeta samtidigt som hon kämpade med sina fortsatta symtom av yrsel och huvudvärk. Hon blev till slut sjukskriven med diagnosen utmattningssyndrom, tills hon ett år efter skadan fick en ordentlig neurospykologisk utredning. Den slog fast att hennes besvär beror på en hjärnskada. Hon fick diagnosen »postcomotionellt syndrom« som kan drabba personer med allvarlig hjärnskakning eller slag mot huvudet.
Agneta Nilsson fick därefter rehabilitering anpassad för hjärnskadade, vilket hon beskriver som en stor lättnad.
— Jag kände hela tiden att det här inte var en depression. Jag förlorade ju livslusten, men det var på grund av hjärnskadan. För att jag inte orkade leva det liv jag hade levt tidigare.
Lärarförbundets regionavdelning i Göteborg, som hjälpte Agneta Nilsson genom hela processen, trodde att hon skulle få igenom sina krav på ersättning. Men Försäkringskassans läkare tyckte inte att sambandet mellan olyckan och hennes nedsatta arbetsförmåga gick att klarlägga helt. Läkarna hänvisade till att det kan finnas andra faktorer som gjorde henne utmattad, trött och orkeslös — som en tidigare separation och stress.
I våras fick hon det slutgiltiga beskedet, att Högsta förvaltningsdomstolen inte prövar ärendet. Hon skakar på huvudet, torkar en tår.
— Det är helt obegripligt. Vi trodde hela tiden att det skulle gå.
Hans Flygare, Lärarförbundets expert på socialförsäkringsfrågor, har sett flera fall som liknar Agneta Nilssons. Beviskraven är höga och det måste finnas ett tydligt samband mellan besvären och olyckan.
— Vi har en magkänsla att kvinnor ibland bedöms annorlunda än män, särskilt när det kan finnas andra omständigheter att skylla på i privatlivet.
Om den arbetsskadade tidigare sökt läkar- eller psykologhjälp, och det finns antecknat i journalen, kan det ligga personen i fatet, förklarar Hans Flygare.
Att stanna kvar på jobbet efter en arbetsolycka, eller direkt försöka arbeta igen, kan också försvåra möjligheterna att få ersättning.
— Det kan ses som bevis på att olyckan inte var tillräckligt allvarlig.