Tillbaka till Kronan

— Vakten signalerade att vi fortfarande var en otrygg skola. Men det är vi inte längre. Vi ville skicka med eleverna den känslan när de gick på sommarlov, berättar rektor Linda Forssén.

I dag är Kronan som vilken skola som helst. Men ändå inte.

I matkön balanserar flabbande killar på överfulla spaghettitallrikar. I korridoren kastar två lågstadietjejer en vit papperssvala som störtdyker. Vid elevskåpen blir några högstadieelever åthutade för att de hänger där i stället för att gå in till sina lektioner.

I raden av svarta elevskåp skiljer ett ut sig. I stället för plåtdörr har det en glasskiva. Bakom glaset står en bukett röda trätulpaner, några övergivna skolböcker och ett inramat fotografi av en brett leende niondeklassare. Han fick aldrig gå klart grundskolan.

Det som ser ut som klotter runt skåpet är kompisarnas sista hälsningar:

»Vi saknar dig.«

»Borta men aldrig glömd.«

Hela Trollhättan skakades av det fruktansvärda dådet som slutade med att fyra personer dog. Inför årsdagen den 22 oktober rivs såren upp igen. Inte ens i taxin på väg till skolan kommer jag undan vad som hände.

— Jag glömmer aldrig den dagen, säger taxichauffören som kör mig till skolan.

Karin Agardius och Christian Edvardsson — mellanstadielärare i matematik, NO och teknik — hamnade i attackens centrum med två av sina klasser. I februari berättade de för Lärarnas tidning om sina upplevelser av dådet.

Nu återvänder vi till Kronan. Den här gången blir vi insläppta, till skillnad från vid det förra besöket.

Karin Agardius har NO-lektion i klass 5 B. Hon tänder två ljus och för två glasburkar över ljusen. Ljuset i den lilla burken slocknar snabbt, ljuset i den stora burken brinner längre.

— Varför blir det så? frågar Karin Agardius och sveper blicken över ett hav av viftande händer.

Efter lektionen är hon nöjd.

— Det är roligt att så många mindes slutsatsen från vår förra undersökning.

Förutsättningen för vårt besök på Kronan är att vi inte tar bilder på några elever och inte heller intervjuar dem. Det respekterar vi. Men det verkar inte eleverna i klass 6A vilja att vi ska göra.

Oavbrutet kastar de sig framför kameran:

»Ta bild på mig!« »Nej, på mig!«

Och jag bombarderas med frågor:

»Vad heter du? Hur gammal är du? Vilket land kommer du från? Bor du i Trollhättan? När ska du lägga upp det här? Har du sett kungen och drottningen?«

På den sista frågan svarar jag:

— Nej, det har jag nog inte.

— Det har vi. Kungen och drottningen kom och hälsade på oss förra året efter attacken.

Mer än så snuddar eleverna inte vid dådet. Det hemska som hände blir som en avlägsen perifer händelse.

På skolgården spatserar Christian Edvardsson runt i solglasögon och med händerna på ryggen. Oktobersolen värmer fortfarande. Men i skuggan är det bitande kallt.

Rastvakten avbryts gång på gång i sitt vaktande med frågor och kramar och berättelser. Till och med jag får en liten kram.

»Vet du att vi var i simhallen i dag? Och vet du vad jag gjorde? Jag simmade på det djupa«, berättar en flicka med stolthet i blicken.

En kille i blå overalljacka kastar en basketboll i famnen på den överrumplade rastvakten. Som studsar bollen i marken och sätter den snyggt i korgen. Killen spricker upp i ett jätteleende. Hans dag verkar gjord.

Christian Edvardsson berättar att det är speciellt att jobba på Kronan, en skola där 98 procent av eleverna har utomnordisk bakgrund och 30 procent är nyanlända.

— För många av våra elever betyder det väldigt mycket att få vara i skolan, de vill verkligen lära sig. Det är en skön stämning här, väldigt öppet.

Kronan har stora utmaningar, som det brukar heta.

Våren 2015 uppnådde 31 procent av eleverna i årskurs nio kunskapskraven i alla ämnen, att jämföra med 77 procent i övriga landet.

52 procent av eleverna var behöriga till gymnasieskolans yrkesprogram. Rikssiffran var 86 procent.

Skolan ligger i det hårt segregerade Kronogården, som av polisen rankas som ett av Sveriges 53 mest utsatta bostadsområden med stor brottslighet kombinerat med sociala problem.

Förra hösten skulle Skolverket inleda ett utvecklingssamarbete på Kronan inom ramen för regeringsuppdraget Samverkan för bästa skola. Men attacken kom emellan. Utvecklingsarbetet fick omvandlas till krisstöd. Nu fortsätter det mer långsiktiga arbetet, som ska pågå under flera år och syftar till att höja resultaten. Insatserna innebär bland annat att skolledningen erbjuds handledning, att studiehandledarna vidareutbildas och att en socialpedagog ska jobba med att öka elevernas närvaro.

— Jag är imponerad. Kronans personal brinner verkligen för att göra sin skola så bra som möjligt, säger undervisningsråd Fredrik Ignell på Skolverket.

De flesta i personalen jobbar kvar på Kronan. Bara en person har slutat med hänvisning till dådet. Enligt lärarna har attacken snarast sammansvetsat kollegiet.

Karin Agardius och Christian Edvardsson går uppför trappan i skolans gamla entré och ställer sig på begäran av fotografen utanför den nyuppsatta glasvägg som numera låser ute allmänheten från skolan. Det var via den trappan gärningsmannen tog sig upp när han jagade personer med utländskt utseende att hugga med sitt svärd. Det var här uppe han sköts ihjäl av polis. Vägg i vägg med klassrummet där Karin Agardius och Christian Edvardsson hade författarbesök med ett femtiotal elever i femman.

— Jag tror jag behöver lite kaffe nu, säger Karin Agardius.

Lektionerna är slut för dagen och vi sätter oss vid några elevbänkar längst bak i ett tomt klassrum.

Hur är läget på skolan i dag?

— Det är ingen av eleverna som pratar om attacken. Men det märks att några fortfarande är lite rädda. De är noga med att man alltid ska låsa dörren, säger Christian Edvardsson.

Tänker ni själva på det som hände?

— Ju mer tiden går desto mindre tänker man på det. Men nu inför årsdagen börjar jag få tillbaka de där känslorna jag hade förut, säger Karin Agardius.

Vad är det för känslor?

— Att jag blir mer på min vakt. Jag vill gärna låsa om mig, ha koll på vilka som går förbi i korridoren och in i klassrummet och så.

Båda har ansökt om ersättning för psykiskt lidande på grund av arbetsskada. Men de har fått förhandsbesked från försäkringsbolaget AFA om att deras begäran kommer att avslås.

Motiv till avslaget: Lärarna var inte direkt hotade.

— Jag kände ju att jag skulle dö och att eleverna skulle dö. Men eftersom gärningsmannen inte höjde svärdet mot mig så anses jag inte hotad, säger Karin Agardius.

— Man blir faktiskt väldigt ledsen och upprörd, för det här har påverkat oss under så lång tid. Det var en extrem situation och vi hade faktiskt tillsynsansvar för 50 elever med bara en dörr mellan oss och mördaren.

Hon suckar djupt och tystnar.

Karin Agardius har bestämt sig för att driva ärendet vidare.

— Av principiella skäl är det viktigt att reda ut vad som gäller.

Christian Edvardsson har inte bestämt sig hur han ska göra:

— Jag vet inte om jag orkar riva i det.

Skolattacken har förändrat hans liv också:

— Jag går inte omkring hela dagarna och tänker på det som hände. Men jag låser alltid dörrarna hemma och sätter mig aldrig någonstans där jag inte har ryggen fri.

Intervjun är slut. Mellanstadielärarna packar ihop sina grejer och ger sig hemåt.

Sista frågan går till rektor Linda Forssén:

Är Kronan som en vanlig skola nu?

— Någonstans har vi insett att det inte finns något normalläge för Kronan. Vi har fortfarande individer som mår dåligt och vi blir aldrig av med det bagage vi har. Därför pratar vi om nuläge.

— Och skolverksamheten rullar på. Elever ska undervisas, de går på fritids och vi i personalen har våra möten. Vi försöker att inte fokusera för mycket på det som har hänt, utan ser framåt.

Det är sent på eftermiddagen och den låga höstsolen lyser allt blekare över den röda skolbyggnaden som har varit på bild i Sveriges alla medier.

Några torra lönnlöv virvlar runt i vinden. Utanför skolan släpar en kvinna i svart sjal sina tunga matkassar från Abbe Market.