För ombudsmannen Olle-Petter Melin är stickande en avspegling av hans metodiska väsen. — Det gäller att ha en strategi och en taktik för att ta sig till målet, säger Olle-Petter, som lägger upp sina mönster i Excel.
Olle-Petter Melin, snart pensionerad ombudsman vid Lärarförbundet, har aldrig stuckit under stol med att han är en riktig sticknörd, både sticktekniskt och stickkulturellt. Minst en timme om dagen ägnas åt stickning.
Han stickar när det finns minsta utrymme. På resor, under möten, när han pratar med människor och när han lyssnar på opera hemma.
— Hur många tröjor, vantar, mössor, strumpor och halsdukar jag stickat har jag inte en aning om, men jag ångrar att jag slängt så många.
Han säger att stickandet gör att han koncentrar sig bättre och dämpar den inre tickande oron.
Olle-Petter Melin började sticka redan som barn.
— Jag växte upp i Sydafrika och min yngre syster hade en norsk barnsköterska som stickade hela tiden. Hon kunde dessutom sticka på det engelska sättet och det lärde jag mig av henne.
Familjen flyttade hem till Sverige när Olle-Petter Melin var elva. Då började en lång period av stickträda. Han klarade inte av att sticka ut som tonårskille. Det fick bli knopar i stället.
När han sedan själv fick barn började han på nytt att lägga upp maskor. Öglans enkla men oändligt utvecklingsbara princip tog åter sitt grepp om honom. Men småbarnsplaggen blev ett stickspår i hans utveckling. Inte heller 1970-talets fria stickteknik var något för honom.
— Jag har aldrig förstått dem som säger att man får se vad det blir när de börjar på en stickning. Jag lägger upp mina mönster på Excel.
Nej, för Olle-Petter Melin är stickandet inte bara ett lugnande medel. Det är också en avspegling av hans metodiska och systematiska väsen.
— Det gäller att ha en strategi och en taktik för att ta sig till målet.
Han skilde sig och blev aktiv i Riksförbundet för sexuellt likaberättigande. Där satt han på mötena och stickade sockor med hjärtan på hälarna. Nu har hans stickkonst utvecklat sig till något nästan vetenskapligt.
Det är inte hugget som stucket vilket garn han väljer. Det ska vara rejäl ull från de uråldriga svenska och norska lantraserna, ättlingar till de gamla vikingafåren, inte ull från några förädlade tunnhåriga merinofår eller andra veklingar.
— Antingen köper jag färdigt garn eller så köper jag fårull som jag tvättar, kardar, spinner, tvinnar och färgar själv.
Och han samlar gamla mönster bland annat från de baltiska länderna som har en djupt förankrad stickkultur.
Men hur är det att sticka ut som stickande man?
— Jag har aldrig hört något negativt. Men mött många som nyfiket iakttagit mig.
Han berättar om mannen som satt och stirrade oavbrutet hela vägen från Göteborg. När tåget stannade i Södertälje sa han till sist: Jag har aldrig sett en man som stickar förut.
— Nu har du det och ganska länge dessutom, svarade jag, och hela kupén skrattade, mannen med.