"Tydligt mål med digitalisering viktigt för lärare”

En generös dela-kultur bland lärare och att rektor har ett tydligt mål med digitaliseringen är två viktiga framgångsfaktorer för digital utveckling i skolan. Men de stora vinsterna med modern teknik i skolan kan gå förlorade om fokus på mätning blir för starkt, varnar experten Lena Gällhagen.

Det är becksvart utanför fönstren när processledaren Lena Gäll­hagen tar emot efter arbetsdagens slut. Den förre detta sångerskan och läraren arbetar numera på enheten för informations- och kommunikationsteknik på Stockholms utbildningsförvaltning, ett stenkast från stadshuset. Hennes dag har varit fylld av möten. Bland annat om nya stöd- och utbildningstjänster för anställda på skolor och förskolor och arbetet med det hanteringsverktyg som fjärrstyr stadens 33.000 surfplattor.

I Stockholms stad har ni i år lyft fram 19 framgångsfaktorer för digital utveckling i skolan. Kan du nämna de viktigaste?

— På skolor där rektorerna har en tydlig bild av vad de vill åstadkomma med digitaliseringen känner sig personalen trygg och kan utveckla sin undervisning. En annan viktig framgångsfaktor är strukturerad kunskapsdelning av arbetssätt och arbetsmaterial i personalen — en dela-kultur — där man tillsammans reflekterar över hur undervisningen bedrivs.

I slutet av 1990-talet drog den stora statliga satsningen IT i skolan (Itis) i gång för 70.000 lärare. Den pågick mellan 1999 och 2002 och kostade cirka 1,7 miljarder kronor. Vad hände sedan?

— Staten släppte greppet. Den varken förvaltade eller vidareutvecklade. Alla kommuner skulle ta över. Jag jobbade som Itis-handledare i Nacka kommun, som fortsatte i egen regi med satsningen E-itis. Vi handledare arrangerade workshops och coachade arbetslag och mycket annat. Men många kommuner gjorde ingenting. De lade bara ned.

Tror du att den digitala likvärdigheten i skolorna haltat på grund av brist på statlig styrning?

— Ja, staten var för långsam med ett nationellt initiativ efter Itis. Först i skollagen 2011 skrevs det in att alla skolor ansvarar för att varje elev ska ha tillgång till modern teknik. Det var bra men räckte inte.

I våras kom Skolverket med ny digital strategi för skolan med skrivningar om kompetensutveckling och att eleverna ska ha likvärdig tillgång till digitala verktyg. Vad tycker du om det?

— Nu börjar det verkligen röra på sig igen. Jag hoppas bara att man inte tappar farten. Det som oroar mig är ifall det blir ett för stort statligt fokus på prov och kunskapsmätning med digitala prov. Digitala prov är bra, men man ska inte tappa redskapen där elever får skapa och vara kreativa och utveckla sitt entreprenörskap och sin innovativa sida.

Kan du ge exempel på några områden där staten skulle behöva ta ytterligare initiativ?

— Det finns brister när det gäller utvecklingen av digitala läromedel. I Danmark har man satsat på det, men här ligger Sverige långt efter. Ett annat område där vi halkat ­efter är så kallad learning analytics, som handlar om att samla in och analysera data på olika nivåer för att kunna förbättra förutsättningarna för elevernas lärande.

Förskolorna lämnades utanför den statliga Itis-satsningen, men Nacka tog med dem. Några år senare, i november 2010, drog ni i gång ett projekt med surfplattor i förskolan. Varför?

— Vi ville undersöka om den moderna tekniken kunde stödja lärandet i förskolan. Jag kände direkt att surfplattan hade det enkla, intuitiva som då saknades i datorerna och vi trodde att den skulle bli ett lämpligt pedagogiskt verktyg för mindre barn.

Hur gick ni till väga?

— Vi var bland de första i Sverige som arbetade med surfplattor och små barn så vi hade inget stöd någonstans. Vi utgick från hur förskolan arbetade och de aktiviteter som gjordes utifrån läroplanen. Personalen letade efter användbara appar och fördjupade sig i allt från språkutveckling till matematik. Jag var med som stödresurs och digital expert.

Vad hände sedan?

— Projektet ledde vidare till en utbildning på kommunal nivå där 15 förskolor deltog. Personalen bloggade och delade kunskap. Vi startade också Facebookgruppen »Ipads i ­skola och förskola« för att dela erfarenheter med andra som hade kommit igång. I dag har gruppen över 30.000 medlemmar och det är mycket aktivitet. Det pågår nu praktiknära forskning om arbetet med surfplattor i Nackas förskolor.

Vad fick dig som utbildad musiklärare att studera IT och programmering i mitten av 1990-talet?

— Triggern var ett par it-kurser på lärarhögskolan. Jag knackade kod, gick på kurser och utbildningar och kände wow — vilka möjligheter de digitala verktygen erbjuder när det gäller skapande och kreativitet. Jag ville lära mig mer för att kunna skapa musik i undervisningen och arbeta med film och andra uttrycksformer. Jag lärde mig HTML-koda för att göra hemsidor. Det är långt ifrån i dag när det är nästan lika lätt att skapa en hemsida som att skriva i Word.

Hur använde du dina nyvunna ­IT-kunskaper i undervisningen?

— Jag såg vilka möjligheter de kunde innebära för mina elever. De digitala verktygen gjorde det lätt att spela in, förbättra och paketera det man ville förmedla. Det blev enklare att arbeta med rörlig bild, film och musik. Till och med mina åttaåringar i skolan fick göra utvidgade projekt där de byggde en hemsida och knackade kod. Det var 16 år sedan.

Det finns väldigt lite forskning som visar att digitala verktyg gynnar elevers kunskaps­resultat. Elever riskerar att fastna om de arbetar för självständigt – och då lätt distraheras av spel och sociala medier. Hur ser du på det?

— Det handlar inte om digitala verktyg. Skickliga lärare vet hur långt de kan låta eleverna jobba självständigt och hur mycket styrning som behövs. Det är egentligen ingen skillnad på ifall en elev glider i väg från under­visningen i en chattdiskussion eller tittar ut genom fönstret och tänker på andra saker. Det är inte en teknikfråga. Däremot kan tekniken göra det synligare att eleverna tappar fokus.

— Ingen ifrågasätter pennan som verktyg men när det gäller digitala verktyg verkar man ibland vilja ha både hängslen och livrem för att gardera sig mot eventuella motgångar.