Det är rätt och viktigt att lärare agerar när elever ska skickas till Afghanistan. Parallellen till Baltutlämningen är obehagligt relevant.
Som lärare befinner vi oss ständigt vid frontlinjen. Vi finns hela tiden i den verklighet som politiker och allmänhet läser om i media, följer i statistiken och ibland besöker. Det är vi som möter alla barnen och ungdomarna, även de som far illa av olika skäl — missförhållanden i hemmet, missbruk, sjukdom och tragedier av vitt skilda slag. Det är vi som finns där och därför är det vi som slår larm när samhället måste gripa in för att skydda barns och ungas rättigheter.
De senaste veckorna har utvisningsbeslut av barn och unga till Afghanistan fått hundratals lärare att höja rösterna. Jag blir givetvis bestört över den situation som lärare vittnar om. Men jag känner också en oändlig stolthet över min yrkeskår. Det betyder så mycket att ni har modet att träda fram och berätta.
NI har berättat att ni har elever som får besked om att de ska skickas till Afghanistan, ett land som Sveriges utrikesdepartement avråder från att resa till på grund av det farliga säkerhetsläget. Ett land där de unga har en högst osäker framtid, där en del riskerar att hamna i slaveri eller bli soldater. Vissa av de unga som ska utvisas har inte ens varit i Afghanistan, eftersom de har varit flyktingar hela livet. Om allt detta vittnar ni, och ni vittnar om stor desperation och förlorade hopp.
En del av dem som har fått ett utvisningsbeslut är under 18 år. Deras utvisning kommer att verkställas när de blir myndiga. Fram till dess är de vårt ansvar. Lärarna ska alltså under ibland flera år förbereda 15—16—17-åringar för ett liv i Afghanistan. De förväntas ge dem de kunskaper de behöver och har rätt till, samtidigt som det av förklarliga skäl råder fullständig förtvivlan i elevgruppen.
Det är givetvis inte lärarna det är synd om. Men lärarna tar konsekvenserna av en politik som ingen tycks vilja stå för. Migrationsverket har ändrat praxis med hänvisning till att lagen tillåter det. Regeringen hänvisar till Migrationsverket. Oppositionen blundar.
Lärarna undervisar sina elever om de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen. Eleverna undrar om det inte gäller dem. En del klasser jobbar med Baltutlämningen som ägde rum för 60 år sedan. Parallellen är obehagligt relevant.
Lärarförbundet har ingen asylpolitik. Vårt uppdrag är inte att ha en åsikt om vilka länder som är rimliga att utvisa asylsökande till. Men vårt förbund, liksom hela läraruppdraget, grundar sig på alla människors lika värde och i våra yrkesetiska principer förbinder vi oss att bland annat ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier.
När lärare larmar om elever som far illa och om ett omöjligt läraruppdrag är det för oss i Lärarförbundet självklart att lyssna och reagera.
I ett demokratiskt samhälle har man inte tigande professioner som snällt utför sina arbeten under tystnad trots att politiska beslut får svåra konsekvenser. I ett demokratiskt samhälle höjer professionerna sina röster och riktar de kritiska frågorna dit de hör hemma — till politikerna. Det är det demokratiska samhället vi lärare nu står upp för.