”Vi måste sluta slarva med skattepengarna”

Ilmar Reepalu har tittat västerut mot Norge i sin utredning om ­vinstbegränsningar i välfärden. Det kan ge miljarder till skolan.

Malmö Live med konserthus, kongress och hotell binder ihop den medeltida staden med hög­skolan och Västra hamnen. Bygget är ett av de sista som Ilmar Reepalu klubbade igenom under sina 19 år som kommunstyrelseordförande.

Nu har han som välfärdsutredare lämnat förslag till ett ombygge av friskolereformen — som ska se till att skatte­pengarna stannar och används i skolan.

— 2014 var övervinsterna i den skattefinansierade välfärden 4,5—5 miljarder kronor. Det skulle kunna ge uppemot 10 000 fler lärare, sjuksköterskor med mera. Och övervinsterna ökar för varje år, säger han.

Du vill tillåta överskott på 7 procent plus statslåneräntan räknat på de pengar som ägarna själva har investerat i verksamheten. Friskolebolagen vill hellre räkna vinsten på hela omsättningen. Varför gör inte du det?

— Därför att 95 procent av skolans omsättning betalas med skattepengar. Bara fem procent betalas med det kapital som ägarna själva har lagt in. Det är det senare kapitalet ägarna riskerar och bör få ta ut en rimlig avkastning på. I dag är avkastningen på eget kapital 34 procent i skola och utbildning. Vi kan inte hantera skattepengar på det här sättet.

Hur gör skolbolagen sina vinster?

— De har lägre lärartäthet och lägre andel behöriga lärare. De har färre speciallärare, specialsalar och bibliotek. De har elever med bättre socioekonomiska förutsättningar.

Varför landar du på just 7 procent?

— Jag har jämfört det med de 10 procent som varit den genomsnittliga vinstnivån i hela tjänstesektorn. Inklusive statslåneräntan hamnar jag på ungefär samma nivå. Ingen ska behöva lägga ner till följd av att jag har lagt gränsen där jag har lagt den.

Fast vinstförsvararna hävdar att friskole­bolag kommer att gå i konkurs eller åtminstone tappa intresset för att vara kvar. Vad säger du om det?

— Min konsekvensanalys visar att det framför allt är de som driver stora koncerner som påverkas. Vissa riskkapitalister kommer att dra sig ur skolan och aktiekursen kommer så klart att påverkas för de företag som är på börsen. Men jag kan inte se att själva skolorna behöver försvinna. Verksamhetsbolagen kan fortsätta driva dem, för verksamheten i ­botten är ju sund.

Hur ska kontrollen gå till?

— Procentsatsen ska skrivas in i tillståndet som krävs för att få offentliga medel och friskolehuvudmännen ska lämna in årsredovisningar till Skolinspektionen, med relevanta nyckeltal. Den som inte har en bra förklaring till att avkastningen är för hög — till exempel att det kommit många nyanlända och att man inte hann rekrytera i samma takt — ska lägga tillbaka pengarna nästa år. Nästa steg är att du tvingas betala sanktionsavgifter och i sista hand blir du av med tillståndet.

— Det blir ungefär som när Skattemyndigheten granskar företagens deklarationer.

Och ungefär som när Norge granskar sina friskolor?

— Ja, det här systemet liknar det norska lite grann. Men där går kontrollmyndigheten längre än jag. De granskar så in i detalj att de kan slå ner på att ledningens löner är högre än den översta kvartilen och fråga varför rektor åker omkring i en dyr tjänstebil.

Pengar kan väl tas ut på andra sätt än som utdelningar, bilar och bonusar?

— De som ägnar sig åt att leta kryphål kommer säkert att hitta nya. Men mitt förslag tar bort möjligheten att dribbla med räntor och flytta ­pengar till andra bolag.

Får friskolornas lärare högre löner om dina förslag blir verklighet?

— Förutsättningarna ökar i alla fall. Det finns liksom ingen poäng med att skapa överskott genom att glesa ut och hålla ner om det innebär att du får sanktionsavgifter eller blir av med tillståndet.

Välfärdsutredningen har haft en referensgrupp för skola och utbildning och en för vård och omsorg, samt en expertgrupp. Man har besökt Finland, Norge och Danmark, sammanställt den forskning som finns och haft ett stort forskarseminarium.

En av slutsatserna är att det saknas kunskap om hur konkurrensen mellan skolor har påverkat andra viktiga målsättningar än elevernas kunskapsresultat.

Vad då för målsättningar?

— Likvärdigheten och att alla elever ska ges goda förutsättningar. När ett skolbolag kan säga »vi hjälper eleven så här långt men inte längre, för vi måste hålla undan skattepengar för att köpa ett annat företag« är det ju ­uppenbart att det strider mot skollagen. Och varje ny forskningsrapport är mer och mer tydlig med att friskolereformen har segregerande effekter. Men det mäts inte och talas det inte om, utan allt är inriktat på resultaten vid olika prov.

Varför är det så viktigt med likvärdighet?

— Därför att det är i skolan vi skapar kittet i samhället.

Tycker du att alla skolor ska åläggas att ta emot nyanlända och elever med lägre socioekonomisk bakgrund?

— Ja, urvalssystemet måste ses över så att vi får en mer jämbördig elevsammansättning. I Danmark måste varje skola, även de fri­stående, ta emot en viss andel av de elever som behöver mer hjälp och stöd. Och ingen skola får ha för stor andel av dem.

Kommer valfriheten att minska nu?

— Den fungerar ju i Danmark. Där går 22 procent av eleverna i fristående skolor trots att inga vinstutdelningar är tillåtna. Är det så stor skillnad på danskar och svenskar? Sanno­likt inte.

— Sveriges ideella sektor är dock minst i Norden. Här föreslår vi att man informerar banker och kommuner om vad idéburna verksamheter är och hur kommunerna kan samarbeta med dem.

Hur känns det att lägga fram förslag som gör näringslivsföreträdare så arga att de ropar om konfiskering och löntagarfonder?

— Man tar inte på sig ett sånt här utredningsuppdrag för att vara populär i alla läger. Jag tycker att även näringslivet borde vara ­väldigt bekymrat över den svenska skolans utveckling. Jag tror att de är bekymrade ­innerst inne.