Romani chib hörs på lärosätet

Du förstår väl att detta är historiskt? säger modersmålsläraren Albert Idic och tittar mig rakt in i ögonen.

— Här är vi — 28 romska studenter från hela Sverige — i samma klassrum på en högskoleutbildning.

Han uttalar orden långsamt och andäktigt som om han suger på dem.

Albert Idic och de andra romska studenterna i klassen står i små klungor och småpratar utanför lektionssalen på Södertörns högskola. De studerar på uppdragsutbildningen för modersmålslärare i romani chib, en specialutformad kurs på 37,5 högskolepoäng, och har en paus från föreläsningen om sociologen Pierre Bourdieus kapital­begrepp. Bourdieus teorier har väckt blandade känslor i gruppen — från skratt och igen­känning till motstånd. Läraren Hassan Sharif och studenterna har berört identitetsfrågor som vad man kan vinna eller förlora på att byta namn, ändra klädstil eller dölja sin identitet för att smälta in eller nå en position i ett majoritetssamhälle.

— Identitetsfrågan är väldigt viktig. Om man byter namn för att passa in tappar man en del av sig själv. Bättre att kämpa som den man är, säger Albert Idic.

Under föreläsningen har studenterna konstaterat att språk ger makt — i synnerhet de språk som anses ha betydelse i ett samhälle.

— Men modersmålet är också viktigt. Är du stark i ditt modersmål hjälper det dig att lyckas i andra språk. När vi jobbar med romska elever behöver vi ofta belysa det. Tappar man sitt språk och sin kultur är man inte värd någonting — man tappar sin identitet, säger Albert Idic.

Alla studenterna i klassen jobbar redan som modersmålslärare. Kursen gör dem inte behöriga, men stärker deras kunskaper. Många är också brobyggare för romska elever på olika skolor. De stöttar elever både socialt och i undervisningen — och fungerar som en länk mellan skolan och de romska familjerna.

Studenterna är i olika åldrar och har varierande utbildningsbakgrund. Vissa är födda i Sverige, andra har flyttat hit från ett annat land. De kommer från Luleå i norr till Malmö i söder och tillhör någon av de fem vanligaste romska grupperna Kale, Arli, Lovari, Kalderash och Gorbeti. Det innebär att de talar olika varianter eller dialekter av sitt modersmål romani chib.

— Grunden i språket skiljer sig inte åt så mycket. Det går att jämföra med skånska och norrländska. Vi har våra dialekter i de romska grupperna beroende på vilka länder vi kommer ifrån. Vi kan förstå varandra men ibland är det svårt, nästan som med svenska och danska, förklarar Samir Muratovic som arbetar som modersmålslärare och brobyggare på Berggårdsskolan i Hjällbo i Göteborg.

Romani chib är sedan år 2000 ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk. Barn som tillhör någon av de nationella minoriteterna har en utökad rätt att få modersmålsundervisning i förskola och skola. Men hur ser det ut?

Jag sätter mig vid Elvis Stan och Viveka Sajin, som arbetar som brobyggare i Helsingborg, för att höra hur de ser på situationen.

Elvis Stan säger att bristen på modersmålslärare är jättestor. Ett annat hinder för att språket ska kunna leva vidare är att det finns föräldrar som inte vill eller vågar ansöka om modersmålsundervisning.

— De är rädda att det ska få negativa konsekvenser för barnen, eftersom de måste registrera dem som romer när de ansöker, säger Elvis Stan.

Föräldrarnas rädsla bottnar i den diskriminering och andra övergrepp som romer utsatts för under generationer. Många romer saknar förtroende för myndigheter, förklarar Elvis Stan. En del väljer att dölja eller tona ned sin identitet för att undvika diskriminering och fördomar.

Viveka Sajin flikar in att det är stora skillnader mellan romer i de olika grupperna. Det handlar om olika trosuppfattningar, kulturell bakgrund och om man bär traditionell dräkt eller inte.

— Det finns romer som har gått i skola och andra som levt i utanförskap, säger hon.

Båda känner att de har en viktig roll som brobyggare. De har själva upplevt känslan av att förneka sin identitet när de växte upp och gick i skolan i Helsingborg på 1980-talet. ­Deras farföräldrar kom till Sverige på 1960-talet från dagens Serbien och ville dölja familjernas romska identitet för att skydda barnen mot diskriminering. I familjerna fanns en ständig oro för att bli »avslöjade«.

— I skolan skulle vi inte visa att vi kände till något om romer. Och när Katitzi var på tv rullade farfar ned persiennerna för att ingen skulle titta in — trots att alla tittade på det när jag var liten, säger Viveka Sajin.

Elvis Stan nickar igenkännande.

— Hos oss var det ett ständigt snack om att inte berätta att vi var romer. Det var farligt fick jag veta. Farfar sa: Säg inte att du är rom, då kan du bli utkastad från skolan.

Men i femte klass blev Elvis Stan avslöjad av skolkompisar med serbiskt påbrå. De hörde att han inte pratade vanlig serbiska när han talade med dem.

— Det var jobbigt men samtidigt skönt att slippa ljuga längre. Jag kom på en strategi för att inte bli utsatt och kallade mig för zigenarkungen, säger Elvis Stan och lägger till att många sa zigenare om romer då.

För att förbättra romers levnadsvillkor i Sverige har regeringen beslutat om en långsiktig strategi för romsk inkludering. Den drog i gång 2012 och ska pågå i 20 år. Målet är att 20-åriga romer år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter med den som inte är rom. Men vägen dit är mycket lång, inte minst när det gäller utbildning och social omsorg.

Som en del av regeringens strategi fick ­Södertörns högskola för tre år sedan ett ­nationellt uppdrag att bygga upp och utveckla en ämneslärarutbildning i romani chib.

Men många romer saknar den utbildnings­nivå med formella betyg som krävs för att kunna gå vidare till en sådan lång högskoleutbildning.

Några av de romer som nu studerar på uppdragsutbildningen för modersmålslärare har studerat på högskola tidigare. Albert Idic är en av dem. Han kom till Sverige från Serbien 1991, då han var sex år. Han har läst ett halvår på sjuksköterskeprogrammet och studerat juridik under ett år. Men för åtta år sedan valde han att börja arbeta som moders­målslärare som sin pappa och syster. Han ville göra skillnad för romska barn.

— Min pappa, som är född 1960, var en av få romer i sin generation som hade högskole­utbildning. Min farfar var försäljare och satsade på pappa. Min mamma var analfabet och gick några få år i skolan. Det kostade för mycket och hon hade sju syskon. Men hon fattade ändå att skolan var viktig, säger han.

Albert Idics mamma brukade säga: Jag har inte lyckats men du ska lyckas.

— Man behöver inte ha doktorandföräldrar för att de ska förstå vikten av utbildning. Majoriteten av mina romska elever har föräldrar som är analfabeter. De flesta förstår att skolan är viktig och tar mig som exempel för att motivera sina barn, säger Albert Idic.

Samtidigt har vissa romska föräldrar en uppfattning att utbildning inte leder till något arbete för en rom. Albert Idic arbetar för att försöka radera den bilden så föräldrarna i stället stöttar sina barn att satsa på skolan.

— De flesta romska barn som går i skolan i dag är duktigare än för bara 10 år sedan. Vi har gjort mycket som förebilder och stöttat som brobyggare, säger Albert Idic stolt och pekar med en svepande rörelse på sina studie­kamrater som står omkring ­honom.

De statliga uppdragsutbildningarna i ­modersmål och till brobyggare är ett steg på vägen till att öka romernas högskolekompetens. De styrs inte av samma behörighetskrav — trots att kvalitets­kraven är desamma.

— Att vi studerar på den här nivån har en stor symbolisk betydelse. Det är viktigt för romska barn. Men att få en vanlig lärarutbildning med romsk inriktning vore himmelriket för oss, säger Albert Idic.

Det går inte att ta miste på studenternas entusiasm när den planerade ämneslärar­utbildningen i romani chib kommer på tal. Många är beredda att gå den, om den blir av och ifall de kommer in.

— Jag hoppar på den direkt. Nu har jag fått smak på det här. Mina hög­skolestudier har gett mig ett språk så jag kan möta rektorerna på samma nivå. Det har lett till en ömsesidig respekt när vi arbetar, säger Elvis Stan.

För studenterna är det dock viktigt att ­lärarutbildningen sker delvis på distans. De vill arbeta parallellt med studierna, för de ­behövs både i skolorna och på hemmaplan.

— Ämneslärarutbildningen behövdes redan i förra veckan, så akut är bristen på romska lärare. Så nu håller jag både fingrar och tår för att den blir av — hoppas, hoppas, säger Grofo Ichtiander Vävström, modersmålslärare och brobyggare på Backegårdsskolan i Göteborg.