Vad är det du har undersökt?
– Hur lärandebegreppet har förändrats i Sverige. På 1970- och 1980-talen ansågs barn följa en viss utvecklingsgång och om en elev inte lyckades var det inte så mycket att göra. Det tänkesättet övergavs på 1990-talet då man började se barn som formbara och deras lärande som möjligt att påverka.
Vad innebar det för skolan?
– Att ansvaret flyttades från eleven till läraren, det blev lärarna som skulle lösa allt. Från att ha varit hårt regelstyrda fick de plötsligt en stor frihetsgrad i hur målen skulle nås, men när de misslyckades för att målen var otydliga tog staten tillbaka makten. Det nya synsättet på lärande har sedan legitimerat reformer som successivt minskat lärarnas autonomi och bland annat lett till den dokumentationshysteri vi har i dag.
Men lärarna har väl ansvar för att elever lär sig?
– Ja, det är väl närmast en trivialitet att de är den viktigaste resursen. De förutsätts följa skollag och läroplan och kompensera för sociala, kulturella och ekonomiska skillnader. Problemet är att det inte går om skillnaderna i en klass är för stora. Men det har funnits en förväntan från myndigheter och stat att lärarna ska kunna trolla med knäna.
Varför lyssnar man inte på lärarna?
– Det svenska skolsystemet – fackföreningarna, Skolverket, Skolinspektionen och stora delar av forskningen – är genompolitiserat och det finns ingen tradition i Sverige av att se lärare som professionella auktoriteter på det de är utbildade för och jobbar med. Andra aktörer har bestämt över deras arbete.
– Bland annat av det skälet måste lärarnas egna röster och erfarenheter få större utrymme i utvecklingen av skolan.
Du är ändå lite förhoppningsfull?
– Ja, jag hoppas att det håller på att vända nu. Allt fler börjar inse att det finns systemfel i samhället – till exempel segregationen och vinsterna i välfärden – som påverkar skolan. Men det har suttit långt inne.