Katarina Lindinger är grundskollärare på Böleängsskolan i Umeå och har satt betyg i sexan två gånger. I hennes arbetslag sätter lärarna alla betyg gemensamt, för att bedömningen ska bli så rättvis som möjligt. Trots att hon är intresserad av bedömning och har arbetat med det länge, tycker hon att det är svårt att sätta betyg.
– Det är svårt att få dokumentationen så komplett som möjligt, för tiden finns inte i dag.
Hon ser inga fördelar med att sätta betyg redan i sexan. Där behövs inget urvalsinstrument, eftersom skolan är obligatorisk, påpekar hon. Det hon ser är att hennes elever har blivit mer stressade sedan betygen infördes. Barn i den åldern kan heller inte skilja på sig själva och på beyget, menar hon – får de F så känner de: ”jag är dålig”.
– Det är små barn vi pratar om. Det här är en så sårbar och tuff period i deras liv, och då dissar vi dem.
Hon har också svårt att se att det skulle hjälpa lärare att upptäcka elever som behöver stöd, eller att de lättare får stöd genom betyg i sexan.
– Det finns inte ett enda barn som upptäcks först i årskurs 6. Om jag har en elev i fyran som riskerar att inte nå kunskapskraven i sexan, så begår jag tjänstefel om jag inte sätter in åtgärder direkt.
Att en del elever blir motiverade av betyg är inget nytt, menar hon – det handlar om dem som redan är motiverade.
– Det är allvarligare att de lågpresterande elevernas kunskapsutveckling försämras. Att de stämplas tidigt som en som inte kan.