Oj, nu skulle jag behöva vabba ett par dagar så jag hinner rätta nationella proven, säger kollegan veckan före sportlovet.
Hehe, skrockar vi, som om det vore ett skämt.
Som om vi vore sådana som aldrig låter jobbet gå ut över våra sjuka barn. Som om vi inte noterat hur kollegerna smattrar i väg genomtänkta idéer i våra mejlboxar när de är hemma för att vårda sig själva eller sina barn. Som om vi vore professionella som kan skilja arbete från fritid.
Sådana önskar vi att vi vore och kastar oss ut i sportlovsledigheten med ambitionen att koppla av och fylla på. Och bara släpa hem exakt de antal kilo arbete som förtroendetiden tillåter. Sedan smyger jag hem med en väska tung av elevtexter. Och uppföljaren till »Hungerspelen« som jag planerar att använda i undervisningen.
Att kunna koppla av är professionellt, tänker jag första sportlovskvällen medan jag funderar över hur jag ska hinna med familj, jobb och skidor. Avbryts tack och lov av en snöboll som kraschar in genom mitt köksfönster. Jag tvingas sopa glassplitter och släppa tanken på avkoppling.
När jag senare sitter i en fjällstuga med vänner som är proffs på hälsa och personalfrågor är det värre.
Gränslösheten är farligast, mässar den ena. Att inte kunna sätta en gräns mellan arbete och fritid leder till utbrändhet. Jovisst, nickar jag instämmande.
Mindfulness, säger det andra proffset. Du skulle behöva koncentrera dig lite mer på nuet.
Hummande fäster jag blicken på ett fjäll i fjärran medan hela jag tar spjärn i vetskap om att i samma sekund som jag slappnar av utlöses huvudvärken som en lavin. Det har jag varken tid eller råd med. Jag har hyrt skidor för hela veckan.
Smygläser därför mina jobbmejl i mobilen och gläds åt att flera elever i nian skickat in sina uppsatser där de dragit slutsatser om mobiltelefoner, stress och sömnsvårigheter.
Jag vidarebefordrar elevernas arbeten till den medbedömande läraren eftersom jag vet att han är en av dem som mejlar sent om kvällarna. Det händer annars att jag avhåller mig från att trycka på sänd mitt i natten för att inte verka så galen som jag förmodligen är.
Håller stånd så gott jag kan, men efter några dagar i snö och sol sjunker stressnivån tillika axlarna, drömmarna kommer åter om nätterna och … halsen börjar klia. Det slutar med sängläge, med veckotidning till vänster och några elevuppsatser till höger.
Från sängen hör jag det avkopplade personalproffset koppla upp sin jobbdator och strax efter knackar hans hustru hälsogurun på med en cocktail värktabletter som hon själv gått på i en månads tid erkänner hon.
Jag sköljer ner tabletterna och laddar mentalt för att gå till jobbet på måndag. Då väntar fem friska veckor. Ända fram till påsklovet.