I brist på nationella riktlinjer har rektorer helt olika syn på hur man ska hantera barns hot, våld och förolämpningar i skolan, visar en ny avhandling från Linnéuniversitet. Fler rektorer polisanmäler i dag barn som inte är straffmyndiga, jämfört med på 1980-talet. När man polisanmäler dessa barn så händer egentligen ingenting polisiärt. I stället finns det andra motiv. Det ena är brottsförebyggande. Det gäller att visa barnet eller de andra eleverna vad som händer när man utövar våld.
– Man vill visa att det som är brottsligt i samhället också är brottsligt i skolan, säger Anne-Lie Vainik.
Den andra motiveringen riktar sig mot andra vuxna. Man vill visa föräldrarna eller socialen att det är allvar. Inte sällan bottnar det i en frustration mot socialtjänsten, som man på skolan upplever inte reagerat. I själva verket gör man då en polisanmälan mot ett barn för att komma åt en annan myndighet.
– Rektorerna ser det som ett rop på hjälp. Men ska vi verkligen ha polisanmälningar för att kommunicera med en annan myndighet? Är det inte bättre att prata med varandra?
Det finns inga studier som visar att polisanmälningar verkligen fungerar avskräckande, enligt Anne-Lie Vainik, som hoppas att själv kunna undersöka det vidare. I sin forskning såg hon barn som blivit polisanmälda upp till sju gånger under sin skoltid. Däremot kan en polisanmälan påverka både de vuxnas syn på barnet och barnets egen självbild, betonar hon. Från att vara ett barn med problembeteende i skolan blir barnet genom polisanmälan en misstänkt brottsling.
– Från att vara ett barn som lever farligt och behöver skydd, ses barnet som ett farligt barn. Det kan vara stigmatiserande, säger Anne-Lie Vainik.
Det är vanligare att skolor med lågt meritvärde polisanmäler barn mellan 7 och 14 år. Men de skolor som polisanmäler mest av alla är resursskolor för elever med psykosociala och neuropsykiatriska svårigheter. Det är särskilt anmärkningsvärt, anser Anne-Lie Vainik, som inte ser någon tydlig förklaring i sitt material. Resursskolorna drivs vanligen i samarbete med socialtjänsten och har hög personaltäthet.
– De barnen går från att ha sociala behov till oj – nu är de kriminella också. Det kan skapa en bild som inte gynnar dem, säger hon.