Lärarfacken splittrade om amnesti för ensamkommande

Nästan 50000 personer är knutna till nätverket Vi står inte ut, som bildades i oktober förra året för att värna ensamkommande barn och unga. Cirka 10000 räknas till den inre kärnan av lärare, socionomer, psykologer och andra som möter de ensamkommande i sitt yrke eller som volontärer.

– De lärare som är med i Lärarförbundet är väldigt besvikna över att det inte ställt sig bakom kravet på amnesti. Utan att överdriva kan jag säga att det finns en stark diskussion om att de kanske ska byta fackförbund och gå över till Lärarnas Riksförbund, säger Kinna Skoglund, samordnare och en av initiativtagarna till nätverket.

Nätverket driver framför allt tre frågor:

• Ett stopp för all omflyttning av de elever som blivit åldersuppskrivna eller fyllt 18 år.
• Hindra utvisningarna.
• Ge amnesti till alla ensamkommande barn och unga som varit mer än ett år i Sverige.

– Det går inte längre att lappa och laga systemet. Ska vi hindra en total kris måste vi ta ansvar för de här 15000-20000 barnen och ungdomarna innan vi går vidare för att hitta andra lösningar, säger Kinna Skoglund.

Hon bedömer att det finns ett stöd från båda förbunden i de två första kraven. Men när det gäller amnestin är bilden splittrad. Lärarnas Riksförbund stödjer kravet, men det gör inte Lärarförbundet med motiveringen att det handlar om migrationspolitik och att det inte är fackets uppgift att bedriva en sådan.

– Jag tycker att det är otroligt fegt. Det här handlar inte om migrationspolitik. Vi pratar om mänskliga rättigheter. Det gör mig upprörd att man kan gömma sig bakom att det här är politik. Det känns väldigt konstigt att ett fackförbund som arbetar med barn inte tar ställning för barns rättigheter, säger Kinna Skoglund, som själv är socionom till yrket.

Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand tillbakavisar kritiken:

– Vi är ett fackligt yrkesförbund och driver frågor som har med lärarprofessionen att göra och för att skapa förutsättningarna för elever att få en utbildning av hög kvalitet. När det händer saker inom andra politikområden som påtagligt påverkar våra möjligheter att göra ett bra jobb så är vi inte tysta och det spelar en jättestor roll att så många lärare gör sin röst hörd. Men styrelsen har inte mandat från kongressen att stötta amnestikravet.

Besvikelsen är stor bland Lärarförbundets medlemmar i nätverket och det finns de som överväger att byta fackförbund. Hur ser du på det?

– Det gör mig givetvis otroligt ledsen eftersom jag vet hur viktiga vi är i den här processen och hur många stenar vi har flyttat på. Jag har full respekt för det driv som de här lärarna har och jag sympatiserar med de här känslorna och kan till viss del förstå besvikelsen. Men jag hoppas också att de ser allt det vi gör och att vi tillsammans är starka.

Kan du ge exempel på vilka samtal ni för som är viktiga för den här processen?

– Jag för diskussioner med partierna och försöker vara den som serverar lösningar som det kan finnas en samsyn kring.

Har du något mer konkret exempel?

– Vi vet att vi har varit jätteviktiga för lagförslaget som klubbades av Riksdagen i veckan, men vi vet också att det inte är färdigt med det. Nu måste vi gå vidare och det första steget är tillämpningen av den nya lagen.

Johanna Jaara Åstrand konstaterar att tillämpningen av de nya reglerna måste ske på ett bra och rättssäkert sätt. Rollfördelningen mellan skolans och myndigheternas uppdrag måste vara glasklar.

– Vi kan aldrig acceptera att Migrationsverkets uppdrag flyttar in i klassrummen. Det får aldrig bli så att frånvarorapportering eller betygssättning blir verktyg i utvisningsbeslut.

Hur kan förbundet stötta lärarna i den här situationen?

– Vi kommer att vara supertydliga och i de kontakter vi har med politiken markera att vi inte accepterar att skolan, lärare och rektorer på något sätt blir ett verktyg i att utfärda utvisningsbeslut. Vi har en myndighet som ska ta ansvar för det, och så tar vi ansvar för att göra en så bra skola som möjligt, säger Johanna Jaara Åstrand.

Åsa Fahlén, ordförande i Lärarnas Riksförbund, motiverar LR:s val att stödja nätverkets amnestikrav:

– Om man arbetar i skolan som lärare eller studie- och yrkesvägledare har man ett etiskt och moraliskt förhållningssätt, och vi tycker att den situation som de här barnen och unga befinner sig i gör att man måste reagera. Vill man vara tydlig och faktiskt påverka och stå för det man tycker anser vi att då ska man även skriva under, säger hon.

Ingår det i ett fackförbunds uppgift att bedriva migrationspolitik?

– Utgångspunkten är att vi i våra yrkesetiska principer har förbundit oss att reagera när vi ser att barn och unga far illa och inte kan ta till sig undervisningen, Det är det enda humana att göra just nu och det innebär inte att vi gör några migrationspolitiska ställningstaganden, säger Åsa Fahlén.

Ida Hansen är medlem i Lärarförbundet och lärare på språkintroduktionsprogrammet i Enskede gårds gymnasium i Stockholm. Hon är aktiv i nätverket och tog i höstas initiativ till en debattartikel i Svenska Dagbladet, där 300 lärare protesterade mot regeringens flyktingpolitik och slog fast att den omöjliggör deras arbete i skolan.

– I frågan om amnesti verkar Lärarnas Riksförbund ha örat mot marken och förstå vad deras medlemmar har hamnat i för situation och lyssnar på vad de behöver, säger hon.

Ida Hansen anser att Lärarförbundet inte erkänner den arbetssituation hon och hennes kolleger hamnat i.

– För oss är det här helt klart en arbetsmiljöfråga och en arbetsrättslig fråga.

Kan det inte finnas fog för att anse att frågan om amnesti är migrationspolitik?

– Ja men då får Lärarförbundet ge oss en annan lösning. Lagtillägget ser ju snarare ut att försvåra vår situation.

På vilket sätt?

­– Nu kan det bli vi som måste avgöra om eleverna sköter sin utbildning. Någon måste göra det och de som möter eleverna dagligen är ju vi lärare.

Hur bör man lösa det här på bästa sätt och lätta på bördan för er lärare?

– Den enda rimliga lösningen är en amnesti för den här gruppen elever som befinner sig i limbo. Och ett stopp på de deportationer som nu pågår.

Är det här en fråga som kan få dig att byta förbund?

– Oh ja, utan tvekan. Ur ett arbetsmiljöperspektiv är det här den mest akuta frågan. Den förändrar hela mitt läraruppdrag och synen på vad jag ska göra med mina elever. Vi har hittills inte varit offentligt kritiska mot vårt förbund, men nu kan vi behöva vara det om vi inte ser att de har en lösning för oss.

Hon är skeptisk till Johanna Jaara Åstrands försäkran om att tyst diplomati är en vinnande strategi.

– Jag ser varken effekten av den tysta diplomatin eller en beskrivning av hur det skulle vara en lösning för oss. Om de kan säga att det här lagförslaget innebär att hälften av våra elever kommer att få stanna i Sverige så skulle vi förstå nyttan av diplomatin.

Men kan förbundet verkligen utfästa sådana löften?

– Nej det kan förbundet inte lova, men det kan göra en strategisk bedömning av de insatser man gör och vilket utfall de kan leda till. Förbundsstyrelsen borde berätta vad den tror den kan vinna med den tysta diplomatin och redovisa det för oss, säger Ida Hansen.