Larmartiklar om hur illa det är ställt med unga människors skrivande är så många och så återkommande att de har bildat en egen art: Skolkrisgenren.
– Ett antal myter om elevers och studenters skrivande upprepas så ofta att de till sist börjar uppfattas som sanna, säger Martin Malmström, doktorand vid Institutionen för utbildningsvetenskap, Lunds universitet.
I sin doktorsavhandling har han analyserat artiklar i dags- och fackpress, men också läroplaner och kursplaner för gymnasieskolan från 1960-talet till i dag.
– Det förvånar mig att den här krisretoriken har varit så massiv. Det har sett ungefär likadant ut sedan 1970-talet.
Vad kan man säga om skrivförmågan hos dagens elever?
– Alla som jobbar eller har jobbat i skolan ser säkert att det finns en hel del bekymmer, men det är svårt att säga att de blivit större eller mindre och vad det beror på. Det finns inga vetenskapliga bevis för att säga att skrivandet har blivit sämre.
Debattörer som gör gällande att skrivförmågan försämrats skulle behöva vara mer specifika, understryker Martin Malmström.
– När de bara slår fast att det är på ena eller annat sättet utan att förtydliga vad de menar blir det väldigt otydligt.
Avhandlingen handlar inte om huruvida svenska elever och studenter blivit sämre eller bättre på att skriva. Istället har Martin Malmström intresserat sig för vilka föreställningar som finns och har funnits om skrivande. Han liknar krisdebatterna med beteendet hos en vulkan. Missnöjet ligger periodvis och pyr under ytan, för att sedan plötsligt bryta ut.
Vad är det som orsakar vulkanutbrotten?
– Det kan vara en artikel som sätter igång en kedjereaktion. Innehållet i en insändare kan bli sanningen när det tas upp i andra sammanhang.
Nya reformer på skolområdet kan också trigga igång krisretoriken.
Har det egentligen någon långtgående betydelse vad de här skribenterna tycker?
– Ja det har det. I de två senaste läroplanerna för gymnasieskolan tas det i förarbetena upp hur bekymmersamt det är med elevers och studenters skrivande. Kristänkandet påverkar olika policybeslut.
Ett förakt för skolan lyser ofta igenom. Lärare och föräldrar får en släng av sleven, men ofta är det skolpolitikerna som är måltavlan för skribenternas kritik.
– Inte minst under 1990-talet var det tydligt att det fanns ett politiskt intresse att ta fram bilden av en icke fungerande skola.
Martin Malmström valde sitt ämne efter att ha tagit del av en inflammerad debatt för några år sedan. Startskottet var en artikel i Upsala Nya Tidning i början av 2013 då nio historiker larmade om sina studenters bristfälliga skrivförmåga.
– Jag förvånades över skribenternas tvärsäkerhet trots bristen på ordentliga belägg.
Till myten hör en tanke om att problemen är nya och att de går att lösa med den ena eller andra åtgärden. Debattörerna tycks omedvetna om att frågan har lyfts tidigare och att det inte är så enkelt att komma till rätta med problemen, något som i sin tur kan leda till ogenomtänkt beslut, till exempel om pedagogikens inriktning.
”Många artiklar målar upp en tid då allt var frid och fröjd. Ofta inträffade tiden under skribentens levnad, till exempel i början av någons lärargärning” skriver Martin Malmström.
Larmartiklarna är långt ifrån någon isolerad svensk företeelse. Avhandlingen granskar även utvecklingen i USA där tidskriften Newsweek i sitt decembernummer 1975 bildade modell för skolkrisgenren. Under rubriken ”Why Johnny Can’t Write” lät tidningens redaktör förstå att skrivförmågan bland unga amerikaner befann sig i fritt fall, delvis beroende på att många spenderade så mycket tid framför teven. Martin Malmström tar det som exempel på återkommande mediepanik och en rädsla för vilken effekt nya medier har på den uppväxande generationen.
Under den svenska skolkrisdebatten 2013 ondgjorde sig historikerna i Uppsala bland annat över att studenterna hellre lyssnar på ljudfiler med inspelade föreläsningar än läser kurslitteratur. I den efterföljande debatten tornar en bild av studenter som obildade, lata och lättkränkta fram.
En tänkbar förklaring ser Martin Malmström i att skribenterna tycker sig se ett resultat av den breddade rekryteringen till högskolan. När en allt större del av befolkningen kan ta del av högre utbildning frodas föreställningen om att nivån överlag sjunker.
Den ofta ganska höga svansföringen tycks inte alltid lysa igenom i skribenternas egen förmåga att uttrycka sig.
”Med tanke på ämnet – att beklaga sig över elevers och studenters torftiga skriftspråk – är det lite märkligt att inte fler skribenter vågar vara så kreativa att de utmanar genrekonventionerna” noterar Martin Malmström.