D som i Djursholm

Den sekelgamla trävillan knakar i fogarna. Trappan protesterar trots små, små fötter, på vägen upp. Till de äldre barnens klassrum, i klass 4. Alltså fyraåringarna.

Redan förskolans slogan kan provocera. ”En undervisande skola för vetgiriga barn.” Dessa ord låter oskyldiga för en utomstående, men är symboliskt laddade för den insatte.

Många förskolor motsätter sig undervisning. Det vill Skolinspektionen ändra på och nu har politikerna meddelat att läroplanen ska uppdateras för att klargöra vad som gäller (se faktaruta).

Vi har precis lika mycket fri lek som andra förskolor.

Småbarnsskolan i Djursholm, i Danderyd, använder ett språkbruk som många andra förskollärare värjer sig emot. Skola, klass, klassrum, lektion och lov. Och undervisning.

Huset har en lika anrik som mångfacetterad historia. Värdigt den mest fashionabla delen av Sveriges rikaste kommun. Det byggdes som privatbostad i början av det förra seklet. Klassrummet som vi strax ska besöka var föreståndarinnans bostad när huset var ett flickhem på 1920-talet. När detta lades ned inhyste huset ett proggigt vänsterkollektiv. 1978 köptes fastigheten av kommunen som först registrerade den som en montessoriförskola. Därefter låg där ett fritids innan Småbarnsskolan startade 1995. Där det nu är bokstaven d som gäller.

— Drake!

Det är veckans klassvärd som pratar, han har d i sitt namn. Stolt. Han och de övriga fyraåringarna övar på bokstaven.

— Bra, säger förskolläraren Anna Melin. Kan någon säga ett annat ord som börjar på d?

— Bil! ropar en pojke.

— Nej, det börjar på b, men det låter väldigt lika, säger Anna Melin och ljudar.

De sitter i en ring, 14 fyraåringar. Men inte på golvet utan på stolar. Alla klarar av att sitta still. De flesta till och med räcker upp handen innan de ropar.

Men efter 25 minuter får och till med den bäste myror i benen. Kroppen vill liksom skruva på sig. Och vad heter nu den där fågeln som fröken pekar på? En av pojkarna ler lyckligt när han kommer på det.

— Herre! utbrister han med hela kroppen så att den bara måste ställa sig upp.

— Ja, just det, domherre, säger Anna, den börjar på d.

Från början var misstron stor mot en undervisande förskola. På samma sätt som mot de ursprungliga svenska småbarnsskolorna som försökte etablera sig i Stockholm under 1830-talet. De karaktäriserades av traditionell skolverksamhet och utkonkurrerades av barnkrubborna och barnträdgårdarna med hänvisning till att undervisningen innebar för stor ansträngning för de små barnens hjärnor. Att huvudet fick ”ett skadligt försprång till kroppen”, som utbildningshistorikern Johannes Westberg beskriver det.

Samma kritik luftades när Djursholms Småbarnsskola öppnade drygt 150 år senare.

— Det sas att barnen var för små för att undervisas. Men det är ju tvärtom! Små barn är som svampar. Dessutom har vi korta pass. Och precis lika mycket fri lek som vilken annan förskola som helst, säger rektor Cilla Collman.

Lektionerna överstiger sällan 30 minuter. Betydligt kortare för de yngsta, längre för de äldre. Ämnena är språk, matematik, omvärld, gymnastik, skapande och musik. En lärare och en barnskötare i varje klass.

Och nu börjar pendeln slå tillbaka igen, i alla fall en aning, till Småbarnsskolans favör. I själva verket är det så att förskollärare sedan 2011 har en skyldighet att bedriva undervisning, det ingår i deras uppdrag.

Men enligt Skolinspektionen finns det stor osäkerhet bland såväl förskollärare som chefer om vad undervisning är och hur den ska bedrivas. De tycks inte ha tagit till sig begreppet eller diskuterat dess innebörd, anser myndigheten. Många beskriver undervisning som ett negativt ord.

Och förskolans läroplan ger dem på sätt och vis vatten på sin kvarn. Där förekommer nämligen ordet inte alls. I Skolinspektionens rapport ”Förskolans pedagogiska uppdrag” från 2016 dyker däremot ”undervisning” och ”undervisa” upp 200 gånger på 35 sidor. Där framkommer att det finns ett stort antal förskollärare som inte tar vara på möjligheter att undervisa. Det är en ganska allvarlig kritik som lyser igenom dessa rader av myndighetsprosa. Där konstateras att många fler måste träda fram som undervisande förskollärare.

— Att kritiken är så hård beror delvis på Skolverkets och förskolors motstånd mot begreppet undervisning. Själv är jag inte principiellt emot begreppet, men det måste så klart definieras utifrån förskolans specifika uppdrag och förutsättningar, säger Christian Eidevald, docent och förskoleforskare vid Stockholms universitet.

I skollagen finns en definition av undervisning: ”Målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande av kunskaper och värden.” På vanlig svenska brukar man säga att någon som kan mer förmedlar detta till någon som kan mindre.

Undervisning bör absolut lyftas fram i läroplanen.

Men hur kan detta ta sig uttryck i för­skoleverksamheten? Vi kan titta på hur Skolinspektionen konkretiserar undervisning i ett av få positiva exempel:

Ett barn ska gissa på plastdjur och säger ”ett bä”. Den vuxne svarar ”ja, ett lamm som säger bä”. (Förskolans pedagogiska uppdrag, 2016, sidan 20)

Enligt myndigheten visar detta hur pedagogen med språkets hjälp vidgar och expanderar barnets perspektiv, det vill säga under­visar. Mer ”skolaktigt” än så behöver det alltså inte vara.

— Förskollärare behöver förstå att de redan undervisar, säger Ingrid Pramling Samuelsson.

Hon är professor i pedagogik och var med och tog fram förskolans första läroplan för 20 år sedan. Hon anser att det är utmärkt att den nu revideras och hoppas att Skolverket tar ett rejält grepp och ”inte bara putsar lite”.

— Det är viktigt att de klarar att hålla en tydlig linje och inte lyssnar på alla. Risken är annars att de tar in synpunkter från alltför många och att det slutar i en tummetott, säger hon.

Anledningen till att undervisning inte skrevs in i läroplanen från början är att ”det inte var läge då”, enligt Ingrid Pramling Samuelsson. Men det är det nu, anser hon.

— Ja, undervisning bör absolut lyftas fram, för här finns mycket förvirring. Läroplanen behöver också betona naturvetenskap och teknik, som Skolinspektionen påpekar är ett svart hål i förskolan, säger hon.

Gymnastik är ett favoritämne för barnen på Småbarnsskolan.

— Det roligaste är att hoppa, säger en flicka.

Men det är inte riktigt dags att hoppa än. Eleverna i klass 4 på Småbarnsskolan ska först sätta sig vid sina egna arbetsplatser, längs väggarna. Färglägga bokstaven d, stora och lilla.

Scenen är knappast unik. Så vad är skillnaden på Småbarnsskolans undervisning och det andra förskolor gör?

— Jag tror att det är sättet vi strukturerar dagarna på, utifrån undervisning och lek. Och att vi har ämnen. Annars skiljer det sig inte. Våra barn leker lika mycket som andra, säger läraren Anna Melin.

Hon är behörig för både förskolan och lågstadiet. Och att det på Småbarnsskolan uttryckligen är förskollärarnas och inte barnskötarnas uppdrag att ansvara för undervisningen är en annan skillnad mot många andra förskolor. Därför har de lika mycket planeringstid som grundskollärarna på systerskolan Elevverket.

— Vi är väldigt tydliga med lärarnas roll här. Det är en profession, därför vill vi klargöra för föräldrarna vad vi sysslar med. Undervisning, inte barnpassning, säger rektor Cilla Collman.

Det faktum att undervisning nu tydligare ska lyftas fram i läroplanen ser hon som lite av en upprättelse.

— Äntligen har tiden gett oss rätt. Men det viktigaste är att vi vet att det vi gör gynnar barnen. De lyckas väldigt bra i skolan senare, och de är nöjda. Jättemånga vill komma tillbaka och praoa här.

Men visst händer det att även Småbarnsskolan måste bromsa alltför ivriga mammor eller pappor.

— Som när föräldrar till tvååringar frågar när vi ska sätta i gång med läsinlärningen … Det är inte så vi arbetar. Skolverket får gärna komma hit och titta innan de skriver den nya läroplanen, säger Cilla Collman.