En gång i veckan samlas kollegiet till "personalinfo", en trivsam paus i skoltillvaron. Tillbakalutade i personalrumssofforna med kaffe och vetebröd lyssnar vi till rektors upplysningar om diverse praktiska saker.
Inför detta personalinfo har rektorn dragit i gång storbildsprojektorn. "Jag vill säga en viktig sak om att föra frånvaro i lärarwebben" säger rektorn och loggar in i vårt datasystem för frånvaroregistrering, som visas på storbildsskärmen.
Frånvarosystemet håller med hjälp av färger reda på om vi lärare registrerat en lektion eller inte. En oregistrerad lektion har en ångestframkallande blå färg. Den duktige lärare som registrerat elevfrånvaro korrekt, belönas i stället med en rogivande grön färg.
"Det jag vill förklara", säger rektorn, "är att det är mycket viktigt att ni grönar era lektioner".
Det har gått så långt att vi har skapat en ny verbform: att "gröna" sina lektioner är när man registrerar som systemet vill.
"Moment 22" far det genom huvudet. Titeln på Joseph Hellers klassiska byråkratisatirroman från andra världskriget. I boken finns en odödlig beskrivning av hur militärledningen värdesätter täta bombmattor mer än vilket resultat som uppnås. Huvudpersonen skickas på bombuppdrag mot irrelevanta, men för täta bombmattor väl lämpade, militära mål.
"Det kan vara så här"– rektorn visar på en schemabild, där blåa lektioner vanpryder den annars täta, gröna mattan – "att ni är två lärare som delar på en lektion. Då måste båda gå in och frånvaroregistrera."
Ett kvidande hörs bakom vetelängdsskivorna. Många resurslärare, medmentorer och samundervisande lärare måste nu gå igenom hela läsåret igen i frånvarosystemet.
"Under augusti och september fungerade systemet dåligt, så de månaderna måste alla dubbelkolla."
Nya kvidanden.
Bomberna i "Moment 22" har förstås en mer mordisk koppling än skolans frånvarosystem. Men de byråkratiska principerna är desamma. Systemet ägnas mer energi än det systemet är till för.
"Men nu ska jag berätta en rolig sak" förkunnar rektorn och vi lutar oss förväntansfullt fram i sofforna. "Jag var på förvaltningskontoret förra veckan och vår skola fick beröm för att vi har högst andel lärarregistrerade lektioner i kommunen!"
Vi lutar oss tillbaka och sköljer ned en kvävd suck med den sista skvätten kaffe. För vårt inre ser vi hur man på skolförvaltningskontoret "grönar" skolor i ett skolregistreringsprogram. På någon högre förvaltningsnivå i Sverige registrerar säkerligen någon i sin tur kommunernas frånvaroregistrering.
När jag kommer hem rotar jag fram "Moment 22". Ett ögonblick funderar jag på att läsa om den, men jag nöjer mig med sista kapitlet. Huvudpersonen lyckas till slut göra sig fri från den ändlösa byråkratin genom att desertera.
I boken flyr han. Till Sverige.