Jag hade initierat ett skrivprojekt i min klass. Det skulle omfatta åtta kapitel och eleverna hade tre givna inledningar som de kunde välja mellan. De var taggade och skrev så pennorna glödde och tangenterna smattrade, vilket medförde att jag läste texter som skulle ha feedback på löpande band. Som vanligt var det en salig blandning av berättelser, både innehållsmässigt och kvalitetsmässigt. Det var inte direkt någon text som stack ut som en framtida klassiker, men nivån var ändå förhållandevis hög.
När jag läste ett av Lennys kapitel stannade jag till. Han hade använt ordet »mongo« när hans huvudperson refererade till en motståndare i en fotbollsmatch. Jag kallade diskret fram Lenny och gick mycket noga och pedagogiskt igenom varför det inte var okej att använda det kränkande ordet. Jag gav till och med en lång och ingående förklaring om Downs syndrom och han nickade när jag pratade. Jag var riktigt stolt över mig själv och min utläggning. Den hade varit glasklar. För att vara helt säker på att han hängde med så avslutade jag med att fråga: »Förstår du nu varför du inte kan skriva så?«
Lenny nickade igen och jag kände mig nöjd. Ja, jag kände mig mer än nöjd. Jag kände mig som en superpedagog. När han var på väg till sin plats vände han sig om och frågade, helt seriöst: »Kan jag skriva CP?«
I det läget ville jag dunka mitt huvud i katedern upprepade gånger, men jag samlade mig snabbt och sa sammanbitet:
»Nej, det kan du inte.«
»Varför inte då?« sa Lenny.
»Av i stort sett samma anledning som jag precis berättade för dig«, svarade jag så lugnt jag kunde.
»Vadå?« sa han.
»Kom igen, lyssnade du inte på det jag just sa?«
Lenny tittade på mig och sa brutalt ärligt:
»Nej.«
Det här var ju lagom stimulerande. Talesättet att tala för döva öron har nog aldrig varit mer träffande. Jag tittade på Lenny, han stod framför mig och såg ut som ett levande frågetecken.
»Men vad ska jag skriva då?« sa han uppgivet.
»Du, det svenska språket innehåller mer än 100 000 ord, välj något av dem, men inte de två du redan försökt med«, sa jag nonchalant. Jag kände mig definitivt inte lika pedagogisk längre.
Moloken gick han och satte sig och jag fortsatte att läsa högen av texter som låg på katedern.
När det blev rast kom Lenny fram och gav mig en ny version av kapitlet. Han hade inte använt de politiskt inkorrekta och laddade orden. Däremot hade motståndaren nu fått ett namn, för när huvudpersonen i texten blir fälld säger han: »Jävla Micke!«
Det var inte helt oväntat.