Tyska lärare har mer autonomi än sina svenska kollegor och har under lång tid lyckats försvara sin självständighet. Å andra sidan går det trögare att genomföra förändringar i de tyska skolorna.
I en doktorsavhandling vid Stockholms universitet har Wieland Wermke undersökt lärares syn på kompetensutveckling i Tyskland och Sverige. I avhandlingen finns också en bredare jämförelse mellan de två ländernas lärarkårer.
I Tyskland har lärarna historiskt skapat en autonom profession som har lyckats avgränsa sig mot andra gruppers påverkan på skolan. Tyska lärare sätter ämnet i centrum och är aktiva i sin kompetensutveckling som ofta sker på egen hand.
Men denna autonomi har sitt pris. Lärarna är i regel misstänksamma mot kunskap som kommer från källor utanför den egna kåren.
Den svenska skolan utsätts för ideliga förändringar genom nya reformer, och de senaste årtiondena har skolsystemet decentraliserats och marknadsanpassats. Det har öppnat skolan för många lokala initiativ och lett till stora förändringar.
Wieland Wermke beskriver hur de svenska lärarna i takt med denna utveckling har tappat en stor del av sin självständighet som yrkeskår till andra aktörer – exempelvis kommunala och privata huvudmän – som också har intresse av att styra skolan.
Med så många aktörer är det, enligt Wermke, inte längre självklart för lärare vad som gäller i skolan och de söker därför mycket hjälp utifrån. I yrkesutvecklingen litar de svenska lärarna gärna på nya forskarrön och påbud från Skolverket för att söka bekräftelse i sin egen praktik.
Utvecklingen har varit på gott och ont för de svenska lärarna och den svenska skolan, enligt Wieland Wermke.
– Svenska lärare har kommit långt i sin öppenhet och sätter elevens lärande i centrum. Det är en möjlighet tyska lärare avundas sina svenska kollegor. Men den extrema öppenheten och oerhörda reformhastigheten utsätter de svenska lärarna för en ständigt pågående förändring och deras yrkeskunskaper ifrågasätts hela tiden. Dessutom är man alltid en nybörjare när man hela tiden måste pröva något nytt, säger han.
Inte heller det tyska systemet med dess traditioner och konservatism är ett ideal för Wieland Wermke. Lärarkårens historiska autonomi gör att det kan vara svårt att genomföra nödvändiga förändringar.
– Men även om förändringsarbetet går långsammare i Tyskland sker det ofta på lärarnas villkor, säger han.
Wieland Wermke önskar att reformtakten i den svenska skolan saktar ner och att såväl forskare och politiker ger lärarna ett större förtroende att utveckla det egna yrket. Han anser att de svenska lärarna har flera skäl att avundas sin tyska kollega Sabine Hahn som intervjuadas i en artikel härintill.
– Hon är ämbetsman och tillhör en yrkeskår med en professionell autonomi. Det är hon som har makten i sitt eget klassrum. Men också här finns det ett pris. Professionen skyddar sig själv. Lärarutbildningen är lång och standardiserande med expertlärare som definierar vad en bra skola och lärare är. Ämbetslagen hindrar lärare att byta arbetsplats hur som helst vilket leder till begränsad rörlighet, säger Wieland Wermke.
Ingvar Lagerlöf