Häromdagen gick jag förbi en löpsedel som skrek ut att här kunde man läsa hela listan över Stockholms sämsta skolor. De kunde lika gärna ha skrivit: "Här bor Stockholms värsta ungar och här finns stans sämsta lärare."
Jag står inte ut med att läsa oseriösa bäst-i-test-listor längre. Listor som inte förklarar samband, ekonomiska förutsättningar, socioekonomiska förhållanden eller hur många barn med ett annat modersmål som finns i skolan — vilket naturligtvis skulle förklara varför inte alla elever uppnår målen.
Det värsta är inte att det är dålig journalistik utan att listan skapar falska rykten. När skolpengen är den i särklass största inkomstkällan för en skola kan ett rykte få en skola att tappa både elever och lärare.
I senaste numret av Lärarnas tidning skriver vi om hur man faktagranskar en skola. Det visar sig att ett gott rykte har blivit ett av kriterierna som lärare bör ta hänsyn till när de byter jobb — om man är mån om sin anställningstrygghet.
Malmös nya finanskommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh, som vår reporter Karin Lindgren träffat, arbetar i en verklighet där hon strävar efter att ge elever från 175 länder de bästa förutsättningarna.
Då borde alla med lite sunt förnuft förstå att varken lärare eller elever behöver vara dåliga för att skolan ska befinna sig i topplistans bottenskikt. Det betyder inte att barnen är oambitiösa eller att lärarna är dåliga. Oftast är det precis tvärtom.