Jämställdhet på menyn

Men särskilt märkvärdigt är det inte. Det är bara Alex Blom och fem andra 14-­åringar i Frejaskolans klass 8 D, i den sörmländska idyllen Gnesta, som lagar mat under ledning av hem- och konsumentkunskapsläraren Mari­ta Morgan.

Egentligen skulle eleverna ha varit tolv till antalet, men det är förkylningstider och hälften av gruppen är sjukskriven.

– Fyra killar och två tjejer. Tyvärr, mer jämställt än så blir det inte i dag, ler Marita Morgan.

Just jämställdhet har Frejaskolan, med kommunens hjälp, satsat helhjärtat på. Och skolans rektor Magdalena Eberhardsson, som har sitt arbetsrum högst upp i tegelhuset utanför fönstren mittemot, har anledning av att vara nöjd.

Medier, både lokala och rikstäckande, har rapporterat om den satsning på jämställdhet som sjösattes här på skolan för några år sedan — en satsning som sägs ha varit så lyckosam att den till och med bidragit till att pojkarnas slutbetyg höjts från under till över riksgenomsnittet. Åtminstone gjorde de det i fjol.

Mindre nöjd skulle Magdalena Eberhardsson bli om hon kikade ut genom fönstret från sitt arbetsrum just nu. Därnere på den höstblöta gräsmattan roar sig några pojkar i lågstadieåldern med att kasta en grov pinne mot fönstret snett nedanför hennes. Efter två misslyckade kast skakar rutan till.

Marita Morgan ser vad som händer och ­rusar i väg genom matoset mot närmaste fönster, öppnar det med ett ryck och ryter till:

– Hörrni grabbar, vad håller ni på med? Sluta genast med det där!

Men vad är det skolan har gjort? Hur har den här skolan lyckats vända den negativa trenden som präglat den svenska skolan så länge — de stora betygsskillnaderna mellan pojkar och flickor?

Lärare och andra personer vi talar med — liksom tidningsklippen som hänger här på väggarna i hem- och konsumentkunskapssalen — berättar att det började med en omfattande kartläggning av jämställdheten på skolan år 2010.

Då framgick det att det inte bara rådde stora betygsskillnader mellan flickor och pojkar, utan att det också fanns en utbredd antipluggkultur bland pojkarna. Det ansågs inte hippt att plugga, tvärtom. Och de pojkar som gjorde det löpte ständig risk att utsättas för hån och glåpord. Enligt Magdalena Eberhardsson var det »coolare att göra andra saker, blotta sina muskler i korridorerna till exempel. Men det satte vi stopp för då, och nu är det inte fult att vara duktig längre«.

Sedan 2010 och framåt, under tiden som eleverna härinne hunnit bli tonåringar, har skolan genomgått en stor förändring på jämställdhetsområdet.

Kurser, värdegrundsövningar, filmer, diskussioner, checklistor, mentorsträffar tre gånger i veckan, rastvakter och en för jämnan levande likabehandlingsplan — allt detta har gett sådana resultat att även regeringens jämställdhetsutredare har höjt på ögonbrynen och pekat ut skolan som ett föredöme.

I dag genomsyras all under­visning, ja all verksamhet, av ett »normkritiskt förhållningssätt«. Det innebär att här är det individen — och inte könet — som står i fokus.

All machokultur är kort sagt portad. Och det är lärarna som är dörrvakterna. Genom att bekämpa gamla normer och fungera som förebilder kan lärarna få eleverna att inse att till exempel arbetsfördelningen i ett hushåll inte alls är huggen i sten bara för att en råkar vara man och en annan råkar vara kvinna.

Det förhållningssättet svävar som en ande i klassrummen. Inte minst i Marita Morgans.

– Allt vi gör här ska göras av både killar och tjejer, säger hon. Arbetsuppgifterna varierar och roterar hela tiden. Dessutom bestämmer jag var i klassrummet de ska sitta eller i vilken grupp de ska ingå. För mig är det oerhört viktigt att mixa tjejer och killar. Alla ska arbeta med alla.

Hon gillar sitt arbete, Marita Morgan, och medan hon inspekterar och ger sina sex elever instruktioner eller små tips, berättar hon att hon har sett en påtaglig attitydförändring på hennes lektioner.

– Ämnet är både teoretiskt och praktiskt. Väldigt socialt. Dessutom främjar det både samarbete och jämställdhet, och jag kan ju se att situationen har utvecklats till det bättre.

På vilket sätt?

– Att killarna blivit mycket mer engagerade och intresserade av ämnet än tidigare. På bara de här få åren, faktiskt.

Hur då?

– Förr var det mer killar för sig, tjejer för sig, och det var framför allt tjejerna som tog initiativet. Men nu är det mer blandat och nu ser jag ingen egentlig skillnad alls. Nuförtiden är det heller inte lika grovt språk eller kaxig attityd som det var förr.

Kan inte det bara vara en tillfällighet?

– Nej, nej. Många killar som gick ut nian förra året sökte sig till exempel vidare till kock- och restaurangutbildningar. Och att tvätta, stryka och mangla, det tycker nästan killarna är roligare än tjejerna.

Vad beror det på, tror du?

– Det har nog dels att göra med det jämställdhetsarbete som vi har lagt ner, dels på samhället i övrigt. Nästan vartenda tv-program handlar ju numera om mat och matlagning.

– Så det har blivit en klar förbättring på skolan. Men visst, det är ju fortfarande skillnad på killars och tjejers betyg till exempel.

Det är det. Mellan åren 2010 och 2012 höjdes visserligen pojkarnas genomsnittliga meritvärde på skolan från knappt 184 till drygt 200, det vill säga från under till strax över snittet för riket (199,4 för 2012).

Under samma period hade dessutom allt fler pojkar på Frejaskolan gått ut nian med godkänt i alla ämnen. I fjol hade 79,4 procent lyckats med det, riksgenomsnittet var då 74,2.

Killarna var duktiga, alltså. Lite duktigare än tjejerna till och med.

Men så hände något. I våras sjönk dessa siffror för pojkarna till ­under riksgenomsnittet.

Så, vad har hänt? Det är oklart. Skolledningen tror att det har med det nya betygssystemet att göra, men att det är mer av en tillfällighet och att siffrorna så småningom kommer att vända uppåt igen.

Maja Thorsén, biträdande rektor och ansvarig för jämställdhetsarbetet på skolan, säger också att arbetet tillfälligt »stagnerat lite grand«, att man haft många nyanställda och att skolan nu behöver »lite mer input«.

Men varför tror hon att killarna fick bättre betyg? Var det just jämställdhetsarbetet? Hon är osäker.

– Det vet jag inte riktigt, om jag ska vara ärlig. Men vi har ju försökt jobba norm­kritiskt och få bort machokulturen på skolan, och i och med det så har många fler vågat ta för sig.

En annan åtgärd som har införts är noll­tolerans mot så kallat skojbråk. »Efter­som det inte finns något som är skoj med bråk«, som rektorn Magdalena Eberhardsson uttrycker det. Ironiskt nog är det dock bland det första jag blir vittne till när jag lämnar lektionssalen och bekantar mig med korridoren utanför.

Där på ett bord ligger en kille och sprattlar med armar och ben samtidigt som ett gäng på fem sex killar står och kittlar och småboxar honom under häftiga rop och skratt. Även killen, det liggande offret, ser ut att skratta.

– Varför sa du inte till, då? Det skulle du ha gjort, säger Marita Morgan när jag senare skvallrar om saken.

Alex Blom, klädd i förkläde och kockmössa, bryter in och frågar efter jäst. Han och hans kökskollega för dagen, Linn Hietala, har ­enats om att baka en pizza, men någon deg kan de inte göra eftersom det snart visar sig att jästen är slut.

Då får det bli en paj i stället. En köttfärs­paj. Några skivade tomater och lite gurka får svara för tallriksmodellens sundare tredjedel.

Alex Blom är den ende eleven härinne som, öppet och utan blygsel, berättar att han är road av kokkonst och att han mycket väl kan tänka sig en framtid som kock. Hemma hjälper han ofta till med matlagningen.

Spisfläktarna surrar och Marita Morgan tittar på klockan. Hon är väl medveten om att hon har ett ämne där nästan nio av tio lärare utgörs av kvinnor. Men kanske ändras de förhållandena under tiden som den här tonårsgenerationen växer upp.

– Visst finns det skillnader mellan killar och tjejer, säger hon.

– Men jag tror att våra elever ändå har lärt sig att acceptera att det är okej att bryta normer, att det till exempel inte bara är tjejer som kan ha rosa kläder på sig. Att alla får ha och vara som de själv vill vara.