Det blev en hel driva med små gula post-it-lappar när vi skrev ned allt vi störde oss på hos varandra. En del handlar om att glömma sudda tavlan efter lektionen. Många handlar om att komma för sent till möten. Nu har dessa lappar sammanfattats i fem spelregler som vi ska ta ställning till på dagens möte.
För en gångs skull kommer jag i tid. Dessutom med en marginal på nästan två minuter vilket gör att jag kan glida ner på min plats med ett självbelåtet leende. Jag kan låta undslippa mig en suck och humma instämmande när någon nämner att mötestiden är senarelagd just för att alla ska hinna i tid. Jag är så nöjd med att vara på de rättfärdigas sida att jag unnar mig att fylla på kaffekoppen och fiska fram mobilen för att svara på ett mejl medan kollegerna droppar in.
Men mitt övermod straffar sig när mobilen plötsligt ringer och mina nyss erhållna duktighetspoäng förvinner i ett huj. Pluspoäng som jag verkligen hade behövt när spelregeln »Vi lämnar klassrummet rätt möblerat och städat«, där jag utan tvekan sitter på de anklagades bänk, ska diskuteras.
Jag har en hel flock käpphästar till mitt försvar, till exempel att jag aldrig haft något ont uppsåt och att det finns sånt som är värre än att glömma att sudda tavlan. Men jag vet att för den som tvingas börja sin lektion med att ta bort mina kråkfötter spelar det ingen roll om de lämnats på tavlan med berått mod eller inte.
Jag är ingen ond människa, piper jag för säkerhets skull innan vi klubbar igenom spelregeln om ordning i klassrummen och tar oss an punkten »Vi visar varandra hänsyn och är hjälpsamma gentemot varandra i alla situationer«.
– Den kan inte jag ställa upp på, protesterar någon. Så kan man inte formulera en spelregel. Den går ju inte att följa.
Vi ändrar »i alla situationer« till »i det dagliga arbetet« och fler blir nöjda. Tillräckligt nöjda.
– Jag måste bekänna en sak, hörs plötsligt en allvarsam stämma.
All uppmärksamhet riktas mot kollegan som stirrar tomt framför sig. Vad ska komma nu? Har hon stulit ur klasskassan, vandaliserat matsalen eller vägrat vara entreprenöriell?
– Ibland har jag med mig en kaffekopp på lektionen. Jag vet att vi har bestämt att vi inte får det, och jag vet att vi ska vara lojala med fattade beslut, men ibland hinner jag inte till kafeterian på rasterna.
– Jaja, vi behöver inte ta det till protokollet, säger arbetslagsledaren och då bubblar det till i mig. Inte av ilska, indignation eller av irritation ens. Utan av glädje.
Eftersom jag har magsjukevabbat i några dagar och inte har så mycket festligt att jämföra med framstår mötet som höjden av underhållning. Och mina kolleger framstår som just så mänskliga som de är.