Den kunskap som erbjuds elever på yrkesprogrammen är alltför bristfällig. Det skriver två debattörer.

Debatten om yrkesutbildningarna i anslutning till 2011 års gymnasiereform har än så länge missat en av de mest centrala frågorna: Vilken kunskap erbjuds vilka elever?
I den nya gymnasieskolan erbjuds elever inom yrkesprogrammen en smal, »nyttoinriktad« kunskap som i hög grad är anpassad till ett tilltänkt yrkesliv. De erbjuds därmed i betydligt mindre utsträckning än övriga elever en kunskap som ökar möjligheten att delta i samtal om de strukturer och det samhälle som den enskilde medborgaren är en del av.
Snarare än att minska skillnader mellan elever, riskerar den nya gymnasieskolan att öka klasskillnaderna i det svenska samhället.
Med grund i förenklade antaganden om att yrkeselever vill ägna sig åt »praktik« och inte »teori«, har innehållet organiserats om i 2011 års gymnasieskola.
Tanken om en gemensam gymnasieskola som ska fostra demokratiska medborgare, redo att möta ett föränderligt arbetsliv — likväl som livet i stort — har kommit på skam. Den har ersatts av tanken om en uppdelad skola där yrkeselever snarare ska skolas till »anställningsbara« medborgare, redo att möta ett tilltänkt specifikt yrkessammanhang.
Ovanstående trendbrott kan exempelvis ses i den kunskap som erbjuds olika elever inom gymnasieskolans allmänteoretiska ämnen. För yrkesprogrammen har dessa ämnen minskat i omfattning och kursplanerna ser i flera fall annorlunda ut än på andra program (tidigare var kursplanerna gemensamma).
Yrkesprogrammens kursplaner är tänkta att vara betydligt mer anpassade till det yrke som eleverna utbildar sig för. I samhällskunskap ska exempelvis yrkeselever utveckla kunskap om privatekonomi, men inte samhällsekonomi (något som övriga elever har som obligatorium) där frågor om ekonomiska strukturer, resursanvändning och resursfördelning ingår.
Yrkeselever erbjuds inte heller kunskap om olika politiska ideologier. Detta är anmärkningsvärt, inte minst mot bakgrund av det ökade stödet för högerpopulistiska partier bland elever på vissa yrkesprogram.
Kanske tycks denna uppdelning av olika typer av kunskap mellan olika program vara oproblematisk. Men lägger vi därtill en analys av vilka elever som går på olika program blir frågan mer komplicerad.
Val av utbildning och yrke har ett tydligt samband med klassbakgrund, och elever med arbetarklassbakgrund är kraftigt överrepresenterade vid yrkesprogrammen. Att då främst erbjuda elever på yrkesprogram smal »nyttoinriktad« kunskap torde ytterligare bidra till att reproducera klassmönster i det svenska samhället, snarare än att minska skillnader mellan elever.
Med ovan sagda vill vi peka på att även om kunskapsfrågan ofta framhävs av politiker som den viktigaste i samtalet om skolan, så glöms just kunskapsfrågan bort i de debatter som förs om yrkesutbildning. Man talar inte om vilken kunskap och för vem.
Snarare har debatten förenklats till att endast handla om huruvida yrkesprogrammen ska ge högskolebehörighet eller ej. Detta är förvisso en central fråga, men den bör ej osynliggöra den än mer centrala frågan om vilka kunskaper olika elevgrupper erbjuds i den svenska gymnasieskolan.