Det är långt lidet på höstterminen och det närmar sig utvecklingssamtal. Som lärare har jag varit med om så många att de övergått i en trygg rutin. Men nu gäller det min yngsta dotters första utvecklingssamtal i förskoleklass. Där har jag föräldrarollen, en roll inför vilken rutinen envist vägrar infinna sig.
Det regnar. Vi promenerar hem från skolan. Min dotter i sina galonbyxor, jag med en blytyngd i jackfickan. En hopvikt papperslapp i A4-storlek, en trivselenkät inför utvecklingssamtal. Lappen är pedagogiskt utformad. Tydligt typsnitt, lättfattliga formuleringar och tre smileys i illgul färg, med olika känslouttryck: en glad, en ledsen och däremellan en smiley med ett streck till mun.
Jag har läst trivselenkätens frågor och noterat vilket ansikte min dotter ringat in. Min dotter gillar att ha lektioner, hon gillar att ha musik och hon gillar att äta i matsalen. Idel glada gula miner. Men på den inledande, utan tvekan viktigaste frågan »Hur känns det att gå till skolan?« — ingen glädje. En mittemellan-smiley. Och sedan längre ned, vid frågan »Hur känns det att ha rast?«, ett ledset gult ansikte. Inringat med barnsliga, upprepade pennrörelser.
Min dotter är ett yrväder, alltid glad, aldrig still. Pratar oavbrutet, även om skolan, men aldrig ett ont ord om den. Vad har jag missat? Vad är det jag inte sett, eller inte velat se?
När dagens första lektion är slut och rasten börjar, då börjar 20 minuter ledset ansikte för mitt lilla yrväder.
Kanske dröjer hon sig kvar i klassrummet så länge hon kan. Men sedan utkörd, ensam på skolgården. Eller kanske inte ensam. Kanske förföljd, retad, utan möjlighet att komma undan. Det är detta jag inte sett, förrän nu i denna enkät.
Vi har kommit hem, slår oss ned vid köksbordet och brer smörgåsar. Jag tänker inte resa mig från bordet, förrän min dotter gett mig vetskap om det jag inte velat se. Och då tänker jag resa mig, leta fram lärarens nummer, eller rektorns om så krävs, gå till botten med detta.
Jag tar fram enkäten. »Berätta lite om hur du tänkte när du svarade«, ber jag. Dottern berättar glatt att lektionerna är kul. Att musik är roligt. Att maten är god.
Jag tänker på en sak: Rasterna.
»Rasterna är kul, då leker vi jättemycket!« säger min dotter.
Jag tittar frågande på henne: »Men du verkar ju inte tycka att det är så kul?« Jag sätter fingret på det ledsna ansiktet.
»Nej, det är inte kul för man måste ha galonisar«.
»Galonisar?« upprepar jag, som om det var ett ord jag aldrig hört.
»Ja. Som i dag regnade det. Då måste vi ha galonisar.«
Regn. Galonbyxor. Och en trivselenkät på det. Osviklig sexåringslogik. »Men du säger ju att det inte är roligt att gå till skolan?«
»Nej, det är ju inte roligt att gå med galonisar.«
Nej, det är klart. Vi äter mer smörgås och ler som två solar i regnet.