Gamla betygen bättre än de nya?

Det har gått uppåt i samtliga ämnen. I matematik steg den genomsnittliga betygspoängen mest — från 11,9 förra året (ett G i den gamla skalan) till 12,7 i år (D i den nya).

Många hade trott att snittet skulle sjunka, bland annat eftersom det skulle bli svårare att få ett A än det gamla toppbetyget MVG. Men så har det alltså inte blivit.

– Med undantag för två år har meritvärdet från grundskolan ökat något alla år sedan de mål- och kunskapsrelaterade betygen infördes, samtidigt som svenska elevers resultat i internationella kunskapsmätningar försämrats. Sannolikt har skillnaden mellan skolor ökat om man ser till hur strikt lärarna sätter betyg, säger Jonas Vlachos, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet.

Han tror att betygsinflationen kommer att fortsätta om inte regelverket stramas upp.

A–F är en ny betygsskala. Själva systemet är fortfarande mål- och kunskapsrelaterat.

När systemet infördes åren 1994–1998 var det ett helt nytt sätt att tänka för lärarna. De skulle börja jämföra varje elevs kunskaper med nationellt fastställda kunskapskriterier i stället för med andra elevers prestationer. Det fanns inte längre någon gräns för hur många som kunde få de höga betygen.

Det relativa betygssystemet med siffer­betygen 1–5 hade då varit i bruk sedan 1962 och blivit hårt kritiserat för att det inte sa något om vad eleverna egentligen kunde. Systemet utgick från den statistiska teorin om normalfördelning och slog på förhand fast hur många som skulle ha de olika betygen – 7 procent 1:or och 5:or, 24 procent 2:or och 4:or samt 38 procent 3:or.

I tidningar och på bloggar förs nu en ­debatt mellan dem som tycker att det relativa betygssystemet ändå var bättre och andra som försvarar dagens.

Johan Kant, rektor på Vikingaskolan i Haninge, hör till den senare gruppen. Enligt honom uppmuntrade de relativa betygen inte till samarbete och gemensamt lärande i klassrummet utan till konkurrens mellan eleverna.

– Att 7 procent anses för dumma för att lära sig något över huvud taget och 24 procent ses som lite halvkorkade är samma människosyn som den som låg bakom det rashygieniska tankegodset. Det leder till ett trist samhälle och en väldigt tråkig skola, säger han.

En vanlig kritik mot det relativa systemet var att duktiga elever kunde få höra att femmorna »tagit slut«.

Det berodde på en missuppfattning om hur systemet skulle tillämpas. Fördelningen och genomsnittsbetyget 3 gällde i ­riket, inte i enskilda klasser. Där kunde medelbetyget vara högre eller lägre beroende på hur väl eleverna presterat på standard- och centralproven i svenska, matematik och engelska. Även i andra ämnen skulle läraren hålla sig kring klassens medelvärde på dessa prov.

Ett betygssystem har flera uppgifter:

• Det ska sortera elever inför antagningen till gymnasiet och högskola/universitet.
• Det ska tala om för hemmet vad eleven kan och inte kan samt fungera som motivationshöjare.
• Det ska ge information om svenska elevers kunskapsutveckling över tid till olika nivåer inom utbildningssystemet.

Ett relativt betygssystem är bra på den första uppgiften men har mindre att komma med när det gäller de övriga.

Ett kunskapsrelaterat betygssystem är sämre på att sortera elever men är — i teorin — bättre som informationsbärare till hemmen, arbetsmarknaden och samhället.

Kritikerna menar dock att det system vi har i dag inte klarar någon av uppgifterna. Eftersom lärare gör så olika bedömningar vet vi väldigt lite om hur betygen förhåller sig till faktisk kunskap.

– Det blir inte rättssäkert när vissa skolor övervärderar kunskaper. Ett relativt system som rangordnar eleverna är en bättre garant för att vi får in de största talangerna i den högre utbildningen, säger Björn Öckert, docent i nationalekonomi och ansvarig för utbildningsforskningen på Institutet för ­arbetsmarknads- och utbildningspolitisk ­utvärdering, IFAU.

Begreppet icke godkänd fanns inte i det relativa systemet. Alla som deltagit i undervisningen fick ett slutbetyg, om än lågt.

Många hävdar att dagens system har lett till en mekanisk inlärning och en tråkig ­undervisning med fokus på godkäntgränsen. Det beror bland annat på att skolorna »tjänar« hela tio poäng till sin betygsstatistik på att höja elever från F till E, jämfört med bara 2,5 poäng mellan de andra stegen. Och ett högt genomsnittligt meritvärde är viktigt för skolor på en allt hårdare skolmarknad.

Men eftersom nästan en fjärdedel av niorna inte klarar E i alla ämnen har godkänt­gränsen blivit en stupstock som lett till ­utslagning.

I en studie 2010 jämförde Björn Öckert och andra forskare de två sista årskullarna på gymnasiet som fick de gamla sifferbetygen med de två första årskullarna som fick de nya målrelaterade. Slutsatsen var att bytet av ­betygssystem, tillsammans med införandet av kursbetygen, ökade avhoppen ganska ­rejält, framför allt från yrkesinriktade program. Det är den grupp som tidigare fick ­ettor och tvåor som hoppar av.

– Att sakna slutbetyg från gymnasiet ger troligen en mer negativ signal till arbets­givarna än ett slutbetyg som är svagt i vissa ämnen, säger Björn Öckert.

Det tror även Sven Sundin, undervisningsråd på Skolverket.

– I ett IG eller F ligger en kvalitetsstämpel – du är inte godkänd. Jag tror att det är mer stigmatiserande och psykologiskt tungt för dessa elever i dag. De ska nu klara 30–34 kursbetyg i programgymnasiet, att jämföra med 17–18 ämnesbetyg i linjegymnasiet på 1970- och 80-talen, säger han.

Flyt, gott flyt, mycket gott flyt. I huvudsak, relativt väl, väl. Lärare sliter sitt hår över de vaga värdeorden i kunskapskraven för de olika betygsstegen.

Gunnar Hyltegren är lärare i samhällskap och psykologi på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Den här terminen har han varit tjänstledig för att skriva klart sin avhandling med den preliminära rubriken »20 år med kunskapskrav«. Hans övertygelse är att även dagens betygssystem är relativt – fast på ett dolt sätt.

– Lärare jämför elever med sin för­trogenhet av hur elever brukar vara. Det är en er­farenhet som inte alltid är så lätt att ­verbalisera men som självklart måste spela roll, säger han.

Han tror inte att det går att formulera tydliga kunskapsnivåer för ett helt ämne eller kurs. Det blir för stort och komplext. Ett ­bevis för detta är de lärarinnovationer som har utvecklats för att koka ner det hela till något »objektivt« som alla förstår.

– Man har hittat på vansinnigheter som att gränsen mellan godkända och icke godkända kunskaper går vid 50 procent rätt på provet, eller att elever som nöjer sig med godkänt bara behöver kunna rapa upp fakta. På det sättet berövar man dem möjligheten att förstå sammanhang, säger Gunnar Hyltegren.

Han beskriver sig själv som en ovanlig ­lärare i så måtto att han använder rang­ordning som metod. Han har runt 15 skriftliga förhör av flervals- och essäkaraktär på en 100-poängskurs i gymnasiet. På flervals­förhören kan eleverna ha med sig böcker och anteckningar. Essäförhören består av en enda fråga som alla får veta i god tid innan.

Hemma vid köksbordet sorterar han det eleverna skrivit i olika högar efter hur bra det är. Utgångspunkten är ämnets syfte i kursplanen och hans egen lärarerfarenhet. Det kan bli tre, fem eller ända upp till nio högar. Innan han lämnar tillbaka essäerna till eleverna förklarar han vad som skiljer de olika högarna åt. Då blir det också tid för frågor och diskussion.

När det så småningom är dags att sätta betyg finns elevernas resultat samlade i en Excelfil. Den rangordning han kan göra där fungerar som ett stöd i betygsättningen.

Gunnar Hyltegren har alltid varit öppen med sitt arbetssätt – gentemot elever, för­äldrar, kolleger och skolledning.

– Om jag inte tog hänsyn till den relativa likvärdigheten i min betygsättning, genom att jämföra eleverna, så vet jag inte hur det hela skulle gå till. Jag skulle aldrig på ett ­vettigt sätt kunna förklara vad som krävs för ett C eller ett A – och det tror jag inte att någon annan kan heller, säger han.

Att det finns inslag av jämförelser i all betygsättning är inte ett skäl till att återinföra de relativa betygen på systemnivå. Det vore befängt när all internationell forskning från 1995 och framåt visar att elever lär sig mer på kortare tid om de får veta vad som krävs i förväg och inte jämförs med andra.

Det anser Per Måhl, expert på betyg­sättning och bedömning.

– Motivationen ökar med formativ ­bedömning och inre målbilder, säger han.

När ekonomer och sociologer förespråkar ett relativt betygssystem tänker de på högpresterande elever på studieförberedande program som konkurrerar om platser på attraktiva högskoleutbildningar. Eleverna på yrkesprogrammen bryr de sig inte om, enligt Per Måhl.

– Man kan inte utforma ett betygssystem i enda syftet att lösa läkarutbildningens antagningsproblem. Där är det bättre att komplettera med antagningsprov eller intervjuer för att göra den sista sållningen, säger han.

Han talar om en »soppa av svårigheter« som gjort att de mål- och kunskapsrelaterade betygen inte fungerar särskilt bra ännu. ­Implementeringen gick för snabbt och var för dålig, betygsanvisningarna var för allmänt hållna, det har saknats bedömnings­exempel, lärarna fick inte fortbildning och de har inte fått tid till att träffas och göra sambedömningar.

Men nu ser det bättre ut. Bara under 2012 producerade Skolverket mer stödmaterial kring bedömning och betygsättning än under hela perioden 1994–2010.

– Det är svårt att säga vad som hänt om man följt intentionerna från början. Min bestämda uppfattning är att det går att komma nära en rimlig likvärdighet, säger Per Måhl.

Förutsättningen för att alla ska nå minst godkänt är dock att grundskole­tiden förlängs när andra stödåtgärder inte räckt. Det var beslutsfattarna medvetna om när systemet infördes men sedan har ingen brytt sig om det.

– Detta kommer aldrig att bli bra så länge nioåringar som inte kan läsa och räkna flyttas upp tills de hamnar på introduktions­programmen på gymnasiet, säger Per Måhl.

När Sverige bytte betygssystem 1994–1998 var val­frihetsreformerna i sin linda och ­skolorna hade inte börjat slåss om elever än.

– Sedan dess har vi skapat ett konkurrens­utsatt skolsystem med ett väldigt tryck på lärarna att inte sätta för låga betyg, säger Christina Cliffordson, professor i pedagogik vid Högskolan Väst.

Det är snarare denna konkurrens än ­betygssystemet i sig som ställer till det, enligt henne. Även ett relativt system skulle sannolikt ha påverkats av friskoleetableringar och det fria skolvalet.

I en debattartikel i Lärarnas tidning (nr 13/13) föreslår läraren och folkparti­politikern Petter Norrthon att F-betyget tas bort och att elever som är med på lektionerna får ett betyg som räknas och ger mer än 0 poäng. En del har de säkert lärt sig även om de inte har presterat på dagens godkäntnivå, resonerar han.

Men Christina Cliffordson tycker att det vore konstigt att återinföra betyg utan godkäntgräns bara för att det är så många som inte klarar E. Det finns en ­poäng med att det kommer i öppen dager hur många som inte når målen.

– Även under sifferbetygens tid gick elever ut skolan utan att klara målen i dagens system, men det väckte inte samma uppmärksamhet. F-betyget avtäcker ett problem som man annars skulle låtsas inte fanns. Det är en tydlig signal till lärare, skolledare och beslutsfattare att göra något, säger hon.

Vem har rätt? Blir det mer likvärdigt och rättssäkert med öppet relativa betyg? Hör de mål- och kunskapsrelaterade betygen hemma i en utopi där skolan har obegränsade resurser och lärarna kan stå emot ­påtryckningar?

En sak som många verkar eniga om är att betygen – oavsett om de är kunskapsrelate­rade eller relativa – borde förankras med rikstäckande prov, helst med extern rättning. Sedan ska snittbetyget på skolan hålla sig till den nivå eleverna har klarat på provet.

I det relativa systemet var lärare som ville avvika för mycket från klassens medelvärde på standard- och centralproven tvungna att motivera det skriftligt. I dag finns ingen formell gräns för hur mycket skolorna får avvika från de nationella proven. Det som finns är en uppmaning till självreglering och tilltro till tiotusentals lärares förmåga att tolka betygskriterierna på likartat sätt.

Ett ankare för betygsskalan skulle göra att snitten inte far i väg på vissa skolor, enligt Björn Öckert på IFAU:

– Alla elever kan ha en dålig dag och därför ska förankringen inte göras på elevnivå utan på skolnivå. Inom ramen för skolsnittet kan man sedan fördela betygen efter lärarnas professionella bedömning.