Björklunds doldis vill ändra på lärarna

Statssekreterare Bertil Östberg (FP) på utbildningsdepartementet är en korrekt herre som inte tar ut svängarna i onödan. Men han skrattar ofta och gärna.

– Jag har faktiskt det finaste rummet på departementet. Hörnrum. Och med bäst utsikt. Ha-ha!

Fast just i dag borde det vara lätt att hålla sig för skratt för den politiska ledningen på utbildningsdepartementet. Det är dagen ­efter Pisa-undersökningen och chockresultatet som visar att den svenska skolan kanar utför i den viktiga internationella kunskapsundersökningen toppar alla nyhetsmedier.

Bertil Östberg är utbildningsminister Jan Björklunds närmaste man. Trots det syns han sällan i strålkastarljuset.

Vilken makt har du över svensk skola?

– Det är klart att jag har ett visst inflytande. Jag kan ta initiativ till vilka reformer vi ska driva och påverka så att de förslag som läggs blir genomtänkta. Ministern kan inte vara inblandad i alla detaljfrågor. Därför måste jag veta vad han vill och se till att det blir på det sättet.

Händer det att du går emot Jan Björklund?

– Alla ministrar behöver ha personer runtomkring sig som kan säga ifrån. Om Jan Björklund har ett förslag som jag inte tycker är helt genomtänkt så säger jag vad jag tycker.

Hur reagerade departementets politiska ­ledning när ni fick reda på att Sverige sjunker som en sten i Pisa-mätningen?

– Vi hade inga illusioner om att nedgången skulle ha brutits. Men nedgången var något större än vad vi hade väntat oss.

Vad har regeringen gjort för fel?

– Jag tror att de reformer vi har genomfört – med ny lärarutbildning, nya kursplaner, nya läroplaner, ny skollag, legitimationsreformen, fler nationella prov och tidigare betyg – i allt väsentligt har varit kloka och ­genomtänkta. De handlar om att få ökat ­fokus på kunskap och resultat.

– Men det tar tid att genomföra sådana stora systemförändringar och ännu längre tid innan de får genomslag.

Betyder det att regeringen bara tänker vänta tills systemförändringarna får genomslag?

– Vi gör andra saker också. Vi har till exempel funderat väldigt mycket på hur man ändrar lärares sätt att undervisa, eftersom flera rapporter har visat att lärarna i Sverige har tagit ett steg tillbaka och låter eleverna göra alltmer arbete på egen hand. Mattelyftet, där över 10 000 lärare nu för kollegiala diskussioner om hur undervisningen ska utvecklas, är ett exempel på hur vi engagerar många lärare i detta med lärarledd undervisning.

Under de senaste sju åren har regeringen genomfört väldigt stora skattesänkningar. Är det viktigare att sänka skatterna än att satsa på skolan?

– Vi satsar mycket pengar på skolan, mer än vad OECD-länderna i snitt gör. Det är alltså inte resursbrist som förklarar nedgången i svenska kunskapsresultat.

Skulle det inte behövas en särskild satsning på skolan, med till exempel mindre klasser, i avvaktan på att systemförändringarna ska få genomslag?

– Det finns ett visst, men väldigt svagt, forskarstöd för att det kanske blir lite bättre med mindre klasser. Samtidigt är slutsatserna från forskarna att det är en väldigt ineffektiv satsning, för det kostar otroligt mycket pengar och man kan tvingas plocka in ytterligare personer som inte har lärarkompetens.

I november beslutade en majoritet i riks­dagen att regeringen ska ta fram en plan för hur fritidspedagoger ska kunna få legitimation, något som regeringen hittills har avvisat.

Kommer ni nu att backa i frågan om att fritidspedagoger ska få legitimation för att de är fritidspedagoger?

– Det finns ett uppdrag från riksdagen och detta ska vi självklart titta på.

Innebär det att regeringen överväger en ­legitimation för fritidspedagogerna?

– Det är klart att vi måste fundera på den här planen. Men vi är inte färdiga där.

Det låter på dig som att ni är på väg att svänga och att fritidspedagogerna kan få legitimation?

– I dagsläget finns inga sådana planer. Men det är självklart så att när vi får ett tillkännagivande från riksdagen så tar vi seriöst på det.

Regeringen har tidigare aviserat ett förslag om att en Lex Sarah ska införas i skolan. Det innebär att personal som jobbar i skolan och förskolan ska bli skyldiga att rapportera om allvarliga missförhållanden eller om elever far illa. Departementets utredare som ser över lärarnas arbetsbelastning har granskat förslaget och regeringen överväger nu om det ska genomföras eller inte.

Vad händer med förslaget om Lex Sarah?

– Vi har redan infört en rad andra an­mälningsskyldigheter i skolan och det är tveksamt vad Lex Sarah skulle tillföra ytter­ligare. Dessutom skulle det medföra ännu en administrativ pålaga för lärarna. Jag ska inte sticka under stol med att vi är väldigt tveksamma till Lex Sarah och om det skulle fylla någon funktion.

Lärarförbundet driver att lärarna ska få en ordinationsrätt, vilket innebär att lärarna ska få större inflytande över när elever ska få särskilt stöd.

Kommer lärarna att få en ordinationsrätt, som Lärarförbundet kräver?

– Nej.

Varför inte?

– En grundläggande regel i sådana här sammanhang är att den som fattar beslutet också måste ha det ekonomiska ansvaret. Vad skulle hända annars, om budgeten inte håller? Ett sådant system skulle vara oerhört svårstyrt. Jag tycker att det är ett väldigt ogenomtänkt förslag, faktiskt. Det är som att införa en vårdgaranti, som man inte kan upprätthålla.

Regeringen har tvingats backa om legitimationsreformen, yrkesprogrammen, gymnasieprogrammen och skriftliga omdömen. Har ni haft för bråttom, varit för självsäkra och för dåliga på att lyssna på andra?

– Det är klart att vi har drivit igenom ett omfattande reformarbete i ett högt tempo. I vissa fall får man vara självkritisk och säga att det här blev inte riktigt som vi hade tänkt oss och då är det rimligt att ändra. Men huvuddragen i reformerna ligger absolut fast.